Blogg

LEGALISERA MEDICINSK CANNABIS

 
Någon med dreads och ung vänster-pin ropar "Legga maja" och där hade vi nivån på debatten gällande legalisering av cannabis. En stereotyp om att det endast gäller medelklasstonåringar som är lagom uttråkade och söker efter något att göra sina föräldrar sura över och samtidigt hinna förstöra lite hjärnceller när de ändå är i farten. 
 
Eller, det där tumblr-kontot och den där artisten som skriver #420 med en stor joint i mungipan och ett snett leende. Som om att artisten inte kan köpa precis vad den vill och känner för oavsett tid på dygnet. 
 
Diskussionen gällande legaliseringen av cannabis är infekterad och kommer kanske ta många år innan den överhuvudtaget kan tas seriöst pga dessa onödiga stereotyper som i själva verket bara skulle behöva en utskällning och sättas på plats av diverse militanta militärföräldrar eller supernannys. Det gör också att vi för bort blicken från den verkliga frågan och till varför vi egentligen borde legalisera cannabis, åtminstone medicinisk sådan. 
 
Och när jag säger att vi borde legalisera medicinisk cannabis så menar jag inte att den ska vara tillgänglig för diverse pundare att bara kunna sticka in huvudet på Apoteket Hjärtat och hämta ut en joint. Nej, detta handlar om alla de som är sjuka på riktigt och som behöver medicinsk cannabis för att bara göra något så enkelt som att klara av vardagen, borsta tänderna, gå ut med barnen, träffa flickvännen och så vidare. Triviala saker för oss som inte sitter i den sitsen, men för de som verkligen behöver det; ett måste. 
 
Det jag talar om är alla funktionshindrade, alla som är svårt sjuka i cancer eller annan obotlig sjukdom eller någon form av psykisk ohälsa. 
 
Varför ska staten neka en kvinna som ligger på dödsbädden och redan trycker i sig tabletter pga sin cancer att få lov att äta medicinsk cannabis? Medicinsk cannabis som redan gjort sådan framgång i länder som det är tillåtet i och förenklat livet för så, så många. 
 
Vilka tror statstjänstemännen att de är när de kan enkelt springa till bussen och hoppa på den och sedan glatt sträcka ut sig i soffan när de väl kommer hem och sedan samtidigt neka en ung kille en chans till att ha ett drägligt liv när han är förlamad i hela underkroppen? 
 
Hur funkar rättsystemet när en man blir dömd för att ha odlat cannabis hemma själv för sitt eget bruk när han som förlamad behöver det för att funka med sitt vardagsliv? När sköterskorna själva har märkt av hur bättre han mått och trott att det berott på att medicinerna han ätit i år äntligen har hjälpt? 
 
Jag förstår, att det är svårt att förstå som hälsominister eller bara som lite trångsynt och med tunnelseende till varför medicinisk cannabis borde legaliseras men det är också för att du isåfall sitter på det fantastiska priviliget med att inte behöva det. Kanske för att du har möjligheten just nu att ringa till en polare och fråga om hen vill ut och vandra eller för att du inte lever i en sådan sits där sjukdom, oavsett fyskisk eller psykisk tar över ditt liv? 
 
Om du har det så, var tacksam, och hjälp samtidigt till med att hjälpa våra medmänniskor genom att få medicinsk cannabis legaliserad. 

Mest lästa inläggen

EliSophie Andrée

SOCIALA MEDIER-EXPERTEN ALICIA MRPOKEMON STOLPE

Jag ringer upp MrPokemon, egentligen Alicia Stolpe, en sen söndagskväll. Al...

EliSophie Andrée

PATRIARKATET OCH ELIN JOHANSSON

På Instagram finns ett konto varenda feminist och antirasist borde följa, k...

EliSophie Andrée

EN KÄNSLOEXPLOSION MED HANUTTEN

Hannah "Hanutten" Harvigsson är en av Sveriges bästa mångkonstnärer. Hon är...

EliSophie Andrée

VARDAGSRASISMEN HOS VARJE SVENNE

Vardagsrasismen, eller rättare sagt Paula Dahlberg, med över 13 000 "gillni...

Blogg

NÄR MOBBARNA FÄRGAR HÅRET LJUSBLÅTT

 
Jag började färga håret i sjätte klass. 
 
Jag hade fått en liten burk med blå hårfärg av min mamma i födelsedagspresent och det riktigt kliade i fingrarna på mig att låta mitt tråkiga blond-guldiga hår gå till den där blåa nyansen jag drömt om i flera månader. 
Jag hade varit inne på Tumblr i flera timmar och sparat bild efter bild på det där fantastiska färgsprakande håret som prydde så många andras hjässor och med ett bestämt ansikte gick jag in till duschen, blötte ner håret och lät mina hårslingor och fingertoppar bli blåa. 
 
I spegeln tittade världens häftigaste person tillbaka mig. Kanske en aning missfärgat, kanske borde ha blekt det innan men jag var den coolaste trettonåringen i hela världen. Jag somnade med världens största leende på läpparna. 
 
Men så kom morgonen. Jag fortsatte med att känna mig häftigast i världen tills jag klev in genom skolans stora entrédörrar med mina blåa slingor och nitbältet runt höfterna. 
 
"Hur fan ser du ut egentligen?" 
 
Hånskrattet. 
 
Paniken. 
 
Jag fumlade med fingrarna i håret och funderade på ifall det var möjligt att dra ur den blåa färgen till min tidigare blonda, normala färg. Resten av skoldagen blev jag ett stående skämt för alla att bevittna och göra vad de själva ville med. Jag var mobboffret, råttan och de var mobbarna, den stora livsfarliga katten. 
Men till skillnad från de flesta andra osäkra trettonåringar så vägrade jag att låta mig slås ner. Jag färgade håret rosa, grönt, lila, neongult med havsgröna slingor i luggen och jag satte in cyberlocks och rosa syntetiska dreadlocks. Jag klippte av mig håret och färgade topparna ljusblå och sedan hela håret Lilla My-rött. Dagligen med kommentarer om hur ful jag var, hur äckligt det var med färgat hår och om jag spenderade tiden med att skära mig i armarna som alla andra "emos" gör. 
 
Nu, sju år senare färgar jag fortfarande håret. Medan jag skriver detta har jag nästan vitblont hår med knallrosa toppar och funderar om jag ska köra helblått nästa gång eller inte. Mobbarnas kommentarer från högstadiet som tidigare bränt sig fast i huvudet på mig berör mig inte det minsta lilla längre. Men av en slump såg jag på stan för bara några dagar sen en av de absolut värsta tjejerna. Hon som så skarpt uttryckt sitt hat mot mig och alla vi andra som var "alternativa" gick där själv med rosa toppar längst ner av sitt långa böljande hår. Jag satte min chailatte i halsen och trodde att jag såg i syne. 
 
Att det är en trend att färga håret i "crazy" färger och gärna pastellfärger i topparna är ingen hemlighet och jag hade förstått om trenden stannat vid att vi som brukade och brukar färga håret fått ha det för oss själva. För varför ska alla dessa tjejer som gjorde mitt liv i högstadiet till ett helvete plötsligt få lov att gå runt nu själva med färgat hår bara för att det är en trend? Kylie Jenner färgar håret ljusblått och plötsligt är alla basic brudar blåhåriga? Nej. 
 
När du varit en av dem som mobbat oss som hade färgat hår i högstadiet har du ingen rätt att färga håret nu bara för att det är trendigt. 
 
Så efter att jag sett henne på stan kunde jag inte låta bli att facebookstalka mig igenom min andra tidigare mobbare och jovisst, där stod de på rad och log med blåa toppar, rosa pastellfärg och var så coola och edgy med choker-halsband. Men jag var en emohora som behövde lära mig en läxa och ett ständigt skämt när jag kom med en ny hårfärg till skolan. 
 
"Duschar du aldrig?" 
 
Men jag kan inte låta bli att undra: Är de själva ens medvetna om detta? Eller lever de i okunskapen och tankarna om att de är så CRAZY och NYSKAPANDE när de lagt upp en bild på instagram med texten "oh my goood!! Har färgat håret!! Att jag vågade!! WOW!!! Heja mig girls!!!!" Och det känns mest skrattretande alltihop. Hur hade de reagerat om jag gått fram till dem, hånskrattat och sen tittat med en dömande blick på dem från topp till tå?
 
För när du väl har varit en av dem som kallat oss för äckliga, konstiga, självmordsbenägna emos och försökt stoppa in saxar i vårt hår på rasten så har du ingen rätt alls att få lov att ens röra vid en burk med ljusblå hårfärg i. 
 
Du är och förblir en vidrig mobbare som kan spendera resten av ditt liv med att se lika tråkig och basic ut som du alltid har gjort. Och ser jag dig komma in samtidigt som jag själv ska köpa hårfärg så kommer jag att be dig vända om och gå ut genom dörren för här, här har du ingenting att göra. 
 
 

Mest omtyckta inläggen

EliSophie Andrée

JAG OCH GAVRILO PRINCIP

VIDEON Jag mår lite dåligt Är lite ångestfylld Inför det här med framtiden ...

EliSophie Andrée

ATT ÄGA SIN SEXUALITET MED SLUTPOWER

Ellen Tengström, 20 år gammal och innehavare bakom kontot "Slutpower" på in...

EliSophie Andrée

ATT VARA HOMOSEXUELL TONÅRING I DAGENS SVERIGE

Pontus Skattberg, 17 år gammal, är öppet homosexuell och går på en gymnasie...

EliSophie Andrée

LEGALISERA MEDICINSK CANNABIS

Någon med dreads och ung vänster-pin ropar "Legga maja" och där hade vi niv...

Blogg

VI MÅSTE PRATA OM HARLEY QUINN

 
Halloween nalkas och efter årets biosommar med "Suicide Squad" som vann fansens hjärtan men inte kritikernas så finns det en viss kostym som minst fem tjejer i din närhet lär klä ut sig till. 
 
Jag talar såklart om Harley Quinn. 
 
Harley Quinn, eller rättare sagt Harleen Quinzel, spelad av Margot Robbie i Suicide Squad med en ny tolkning. Harley Quinn är den psykostiska och twistade karaktären som främst känns igen som Jokerns flickvän (och för att hon uppenbart är ännu mer galen än vad han är). 
 
Harleen Quinzel träffade Jokern när hon var psykolog på Arkham Asylum. Hon är intelligent, drivande, framåt och råkar förälska sig i Jokern. Jokern däremot, struntar fullständigt i henne och ser henne som ett lätt mål att erövra och på så sätt kunna bryta sig ut från Arkham Asylum. Men Harleen Quinzel väljer att ge sig själv fullt ut till Jokern och blir då Harley Quinn. Ett destruktivt förhållande startas och Harley Quinn kan inte själv se skadan som Jokern gör mot henne, utan han är och förblir hennes "puddin" och när han slår henne, försöker mörda henne, bränner henne, skjuter henne, då älskar han ju faktiskt bara henne egentligen. 
 
Jag har fullkomligt avgudat karaktären Harley Quinn i flera år. 
 
Hon har varit en av få välskrivna kvinnliga karaktärer med ett djup jag inte sett i någon karaktär förrens Hungerspelens Katniss Everdeen kom och förgyllde tillvaron. Och när jag hörde att Warner Bros skulle göra film av Suicide Squad började jag att hypa direkt. Redan förra Halloween var jag utklädd till Harley Quinn med min pojkvän som Jokern och hade nedräkning på mobilen tills augusti 2016. 
 
Men så kom filmen... 
Första gången jag såg filmen var jag förblindad. Jag ville inte se de dåliga sidorna i en film och i en karaktär jag längtat så mycket efter att se på filmduken att jag försökte att inte låtsas om det dåliga. Men, andra gången jag såg filmen kunde jag inte blunda för det längre. 
 
Harley Quinn, denna mångsidiga, bisexuella, fantastiska karaktär - reducerad till ett skjutande sexobjekt för småkillars våta drömmar. 
 
 
 
Det är så många scener som är så onödiga och som inte behövs i filmen och som endast är skapade utifrån the male gaze att jag blir tokig av att ens försöka se klart filmen. Scener där Harley Quinn drar på sig tröjan och kameran zoomar in på hennes röda BH och hur många vinklar som helst på hennes rumpa medan kameran inte en enda gång ens fokuserar på de resterande männens minst sagt vältränade magrutor. 
 
Och Jokern och Harleys förhållande... Don't even get me started here. 
 
Harley Quinns och Jokerns förhållande är inte relationship goals. Någonstans. 
Harley Quinns och Jokerns förhållande skrevs utifrån destruktiva termer. Jokern är inte ens kär i Harley. Hon är bara ett vapen för honom och han hade inte ens blinkat om nyheterna nått honom att hon var död. Jokern har till och med själv försökt mörda henne x antal gånger. Men självklart, Harley är knappast någon drömtjej heller. Hon försöker också då och då att mörda Jokern och har gjort en hel del skit i Gotham med men det är inte hon som slår först i detta förhållandet. Att då som Warner Bros gör, genom att ändra hela Harleys och Jokerns bakgrundshistoria blir det att dels förstöra Harley Quinns personlighet och svår att förstå samt att det blir att dels strunta i offren av våld i nära relationer och att göra det hela okej. Speciellt med tanke på att i dagens samhälle så vet många inte vart gränsen går för ett destruktivt förhållande. Många unga stannar i destruktiva förhållanden och blir utsatta för sexuella övergrepp utan att ens vara medvetna om det förrens efteråt. Att ens partner vill ha fullständig kontroll över din telefon, ditt umgänge och vad du gör är inte ett normalt förhållande heller och är en form av psykisk misshandel. 
 
Harley Quinn är heller ingen feministisk förebild så som många försöker få henne att bli. Hon är skadad, förstörd och jagar efter en kille som skadar henne men har noll insikt i det hela. Vart någonstans är egentligen det feministiska i det? En karaktär är inte en feministisk karaktär bara för att det är en tjej, det krävs lite mer för det. 
 
Men, som tur är så talas det om att Margot Robbie ska producera en helt egen Harley Quinn-spinoff då Robbie själv inte är nöjd med hur Harley porträtterades i Suicide Squad. Så vi alla kanske kan hoppa över med att köpa Suicide Squad på DVD och istället bara vänta och förhoppningsvis njuta den dagen då Harley Quinn får sin egen film och blir rättvist behandlad av Hollywood. 
 
Har du blivit utsatt för våld i nära relationer? 
 
http://www.kvinnofridslinjen.se/
http://www.socialstyrelsen.se/valds-ochbrottsrelateradefragor/valdinararelationer
 
 

Mest kommenterade inläggen

EliSophie Andrée

NÄR MOBBARNA FÄRGAR HÅRET LJUSBLÅTT

Jag började färga håret i sjätte klass. Jag hade fått en liten burk med blå...

EliSophie Andrée

VI MÅSTE PRATA OM HARLEY QUINN

Halloween nalkas och efter årets biosommar med "Suicide Squad" som vann fan...

EliSophie Andrée

OM INTE DU ÄLSKAR DITT BARNS KROPP - HUR SKA DE KUNNA GÖRA DET DÅ?

"Oj, vad smal du har blivit!" "Men, ska du verkligen ta en omgång till?" "H...