Opinionsblogg

OM INTE DU ÄLSKAR DITT BARNS KROPP - HUR SKA DE KUNNA GÖRA DET DÅ?

 
"Oj, vad smal du har blivit!"
"Men, ska du verkligen ta en omgång till?"
"Har du testat äta kvarg?" 
 
Dag ut och dag in så matas vi med skeva kroppsideal. 
Detta borde inte vara en nyhet men med tanke på den nystartade debatten med en pappa som behöver berätta för sin dotter att hon är fet och att hennes kropp är problematisk så måste vi tydligen gå igenom det här igen. 
Som om att det inte räckte med faktumet att som ung tjej så matas vi varje dag med bilder på hur vi borde se ut och vad vi borde sträva efter. Pinnsmala skådespelerskor som lever på en alvedon och ett halvt äpple om dagen skapar normen för hur vi borde ändra om vårt matschema efter. Eller typ bara äta kvarg. 
 
Men oavsett hur vi gör så kommer det ändå inte gå att vinna. 
 
Är vi inte tillräckligt smala så är vi för tjocka. 
 
Jag har varit lika smal som tjejerna som pryder tidningsomslagen. Jag har haft det där efterlängtade "tigh gapet" och jag har haft en så platt mage att det gått att se mina revben genom mina linnen och klänningar. Jag har tränat sex dagar i veckan och bara ätit Dextrosol medan alla runtomkring har vältrat sig i min skönhet och jag har supit in varje bekräftelsekommentar om hur snygg jag är, nu när jag äntligen är smal. Men trots min smala och slanka kropp så var det ändå inte okej. Istället var det skämt om hur mycket en åt, när en senast åt och om en måste handla på H&M's barnavdelning för att kunna hitta några kläder som passar.
 
"Killar gillar lite kött på benen, inga benrangel!"
 
Men efter ett tag så är det utmattande med att aldrig ens få lov att unna sig själv en minsta lilla pizza-slice och det är tröttsamt att gå från att vara singel och kunna äta ett salladsblad per dag till att plötsligt vara i ett förhållande med en komplett matälskare. Och lite mer än ett år senare så har mitt tigh gap blivit ett mermaid gap (Kolla upp det, du kommer inte att ångra dig!) och jag har runda, friska kinder och äter mer än gärna en hel pizza och kanske också någon kladdkaksbit efter det. Och jag har aldrig varit lyckligare eller trivts bättre med mig själv. 
Men plötsligt så är det som om att alla i min närhet bara minns hur smal och "snygg" jag var för ett år sedan, som om att definitionen snygg är endast kopplad till vilken storlek du har i kläder (även om du har samma som förut) och bodyshamingen är ett faktum. 
 
Saken med bodyshaming från närstående är att den behöver inte alltid vara så tydlig så som medias är. Det kan vara den där menande blicken när du sträcker dig efter en andra portion eller petandet i sidan med ett skratt som fastnar i halsen. För om inte du som förälder älskar hur ditt barn ser ut, oavsett barnets ålder, hur ska barnet då kunna ens minsta lilla tycka om sig själv när den står framför spegeln? 
 
Så jag hade ju verkligen hoppats på att vi var klara med den här diskussionen till huruvida en kropp är hälsosam eller inte bara för att den enligt vissas ögon ser lite större ut än den vanliga bilden vi ser när vi slår upp valfri tidning. Media är inte en sund bild på hur din kropp ska se ut, det enda som är viktiga är huruvida du själv mår i din kropp och mår du bra, vem fan bryr sig då egentligen? 
 
PS. Ät vad fan du vill. 
 
 

Kommentarer

Kommentera