Opinionsblogg

SOCIALA MEDIER-EXPERTEN ALICIA MRPOKEMON STOLPE

Jag ringer upp MrPokemon, egentligen Alicia Stolpe, en sen söndagskväll. Alicia Stolpe kan utan tvekan räknas som en av Sveriges största sociala medier-kändisar, även om hon kanske inte syns i tidningarna eller på SVT's röda mattan. Men säg "MrPokemon" till valfri femtonåring med lite annorlunda stil och de lär studsa upp och ner och berätta allting för dig om MrPokemon och hennes glittriga lush-badande liv. 
 
Alicia Stolpe börjar rita skalbaggar och jag ställer första frågan till den ultimata sociala medier-experten: 
 
 
Till att börja med, folk överger instagram. Nu har ju jag visserligen 49 800 följare på instagram men jag har förlorat massvis och jag vet om att många andra instagram-profiler märker av samma. Instagram är inte världens viktigaste grej längre, börjar Alicia att berätta när vi går rätt på Instagrams betydelse. 
 
Varför just "MrPokemon"? 
Jag skulle skapa ett Bilddagboken-konto. Jag satt och snackade med en kompis på MSN och försökte hitta på ett användarnamn och ville absolut ha någnting med Pokémon då jag är ett enormt Pokémonfan. Så det blev MrPokemon och sedan dess så har det namnet bara hängt med. Det är svårt att byta eftersom att jag har skapat mig ett varumärke med just det namnet och jag vet verkligen inte vad jag annars skulle heta.
 
Det finns ett "fankonto" som har tagit AliciaLStolpe för att jag väl ska kunna "köpa" loss det för en viss summa pengar om jag skulle vilja men det tänker jag inte. Dessutom så om jag byter namn kanske gamla följare tappar bort mig men absolut att det känns lite jobbigt när folk på jobbet frågar vad jag heter på instagram och jag svarar "MrPokemon"... 
 
Du har ju nästan 50 000 följare på Instagram, hur blir reaktionerna när du då tar upp ämnen som feminism och antirasism? 
Jag lägger alltid upp det jag känner för och om mina följare inte gillar vissa inlägg så har de ju självklart all rätt att uttrycka det men jag vill dock inte ha rasister och antifeminister som följare. Jag är fullt medveten om att det finns många andra offentliga personer på sociala medier, så som youtubers och liknande som väljer att inte lägga upp några politiska inlägg alls eller överhuvudtaget ens nämna politik just för att folk är så splittrade. 
 
Jag har till och med lagt upp vissa inlägg i just syftet att rensa bort dessa idioter och det funkar! Jag vill som sagt inte ha varken rasister och antifeminister som följer mig och så ska det fortsätta. Däremot så håller jag rätt så mycket igen gällande att lägga upp inlägg som berör rasism då det blir lite fjantigt när jag som vit tjej, som aldrig någonsin har upplevt det systematiska förtrycket som följer med ens hudfärg, ska hålla på och prata om det. Självklart är det viktigt att jag tar upp det så att det inte bara är de som blir utsatta för rasism som får slåss men jag är mer bekväm med feministiska frågor då det är ett förtryck som jag själv blir utsatt för och har egna erfarenheter av. 
 
Vilka är det främst som följer dig? 
Oj, det har jag ingen aning om! Men om jag ska gissa så tror jag att det är främst unga tjejer. Mellan femton år till ungefär tjugo, tjugofem-års åldern. Det är iallafall den gruppen som är mest aktiv och kommentarer! Men helt ärligt så är jag verkligen osäker. 
 
Varför det är så tror jag ligger i att jag själv är en ung tjej och att de kan känna sig eller har liknande intressen. Självklart så följer ju unga snubbbar också, det är ju alla möjliga som följer mig men majoriteten är ju framförallt unga och jag själv är ju faktiskt ung! 
 
Känner du någon press över att lägga ut inlägg dagligen och att det alltid måste vara glittrigt och "sparkly"? 
 Jag kan erkänna att tidigare så fanns det absolut en press. Jag hade till och med en minimum-plan över hur många inlägg jag var tvungen att lägga ut och jag tänkte väldigt ofta på hur glada folk blev av mina inlägg och förväntade sig att jag skulle lägga ut någonting varje dag och jag ville verkligen inte göra dem besvikna. Men jag försöker att komma ifrån detta så att det främst ska vara någonting roligt för mig själv och att det inte ska finnas någon press eller prestationsångest i det hela. 
 
Dessutom så är det lätt att man bara skildrar det positiva även om det finns mycket negativt med. Om jag ligger hemma i sängen med panikångest så är ju mobilen det sista jag tänker på. Men jag pratar en hel del numera om min depression, min diagnos Aspergers Syndrom* och andra saker som berör mig i mina inlägg. Jag har också funderat på att videoblogga, dels för att det hade varit bra för mig själv och för att jag vet att jag hade behövt se det när jag var yngre och det finns just nu ingen youtuber eller så som pratar om just detta. Jag ska bara hitta tiden och orken till det med. Jag hade också verkligen, verkligen velat föreläsa om detta. 
 
Alicia och hennes pojkvän. 
 
Vad vill du föreläsa om? 
Jag skulle vilja föreläsa om all den press som unga personer har på sig. Med detta skulle jag vilja göra en koppling också till vem jag är offline och vem jag är online, det är inte så att jag är två olika personer utan faktiskt helt hyfsat normal. Jag tycker sådant är så himla viktigt att prata om och hur vi inte ska känna en press över att vi kanske inte har så många följare eller får så många likes. Det är ju inte hela världen faktiskt. 
 
Jag har faktiskt en privat instagram med där jag lägger upp osminkade dubbelhaksbilder haha. Där får bara de som känner mig på riktigt följa. 
 
Så det jag vill ha sagt är att den enda viktiga bekräftelsen är från nära och kära och man ska inte vara så besatt av offentlighetens bekräftelse. Det är lätt att säga, jag vet, speciellt när jag har nästan 50 000 följare men vi måste ändå prata om det. Dessutom så är jag en pratkvarn så att föreläsa hade passat mig helt perfekt. 
 
Du har tonat ner en hel del på din klädstil och ditt smink som innan var väldigt alternativ, varför då? 
Helt ärligt så fick jag en superallergisk reaktion mot mitt smink. 
Det ledde till att jag kunde inte sminka mig på ett bra tag och faktiskt, så var det en väldigt bra läxa för mig att lära. När jag gick i gymnasiet så kunde jag omöjligt gå till skolan utan smink, jag hade gråtit om någon försökt tvinga mig till skolan utan smink faktiskt. Men då, när jag var illa tvungen att gå helt utan smink så insåg jag dels hur sköna sovmorgnar faktiskt är och hur skönt det är att inte behöva anstränga sig så himla mycket hela tiden. 
 
Vem försökte jag egentligen att imponera på med mitt smink?
 
Vad försökte jag att åstadkomma?
 
Varför var det så viktigt att ha allt det där sminket? 
 
Visst, det var min stil men det var också en press från ett ideal att ha de där långa ögonfransarna och allting annat. Men sedan så träffade jag min pojkvän och jag började senare att uppskatta andra delar hos mig själv än bara mitt utséende. Jag jobbar till exempel och har upptäckt att jag är duktig på vissa saker och även om smink är roligt så är det inte längre något tvång. Till vardags orkar jag verkligen inte att sminka mig så som jag gjorde innan utan det är mer någon gång när jag känner för det och har tid. Det är också skönt att känna hur avslappnad man kan vara och att jag kan täcka några finnar, ta på lite mascara och ta valfri loppig tröja och sen är jag klar, och det är helt okej. 
 
Hur Alicia såg ut när hon hade fått allergiska reaktioner av sminket. 
 
Hur blev reaktionerna från dina följare när du plötsligt inte kunde leverera dessa selfies med massa smink och glitter? 
De flesta var väldigt snälla och hoppades att jag skulle bli frisk så snart som möjligt men det var många som också höll på och bara "I miss your selfies" och där kom pressen. Jag övervägde till och med att sminka mig trots allergin bara för att kunna lägga ut någonting och göra mina följare glada. Jag kände mig så otroligt taskig mot dem för att jag helt plötsligt slutat leverera det dem ville ha.Jag var så himla mån om att göra mina följare glada och vill rent allmänt göra folk glada. Det tycker jag är jätteviktigt. 
 
Det kan också vara därför som min popularitet stannade av och varför jag inte fått så många nya följare på sistone. Men nu i efterhand tycker jag bara det är sjukt att jag övervägde att sminka mig och trotsa allergin för lite selfies, de flesta människor är ju faktiskt mer än bara smink. 
 
När insåg du att du var instagramkändis? 
Jag skulle aldrig kalla mig själv för instagramkändis då jag fortfarande är kvar i mentaliteten att jag är en knubbig liten mobbad tönt i skolan. Jag har liksom aldrig tänkt på mig själv som cool och "wow". Såklart, jag har varit och är medveten om att det är många som följer mig men har mer tänkt att "Ja, det är väl roligt. Och?"
 
Så jag har aldrig tänkt på mig själv som en sådan person, inte ens under den perioden då jag fick runt 5000 nya följare varje vecka. Jag har fortfarande faktiskt inte reflekterat över det utan det känns mest bara overkligt. Det är inte coolt eller häftigt att prata med mig helt enkelt, åtminstone inte vad jag är van vid från grundskolan tills jag började i gymnasiet. Även om jag såklart förstått att folk uppenbarligen gillar det jag gör på nätet. 
 
Hur har din familj och dina vänner reagerat på att du varit en sociala medier-profil? 
Mamma har mest bara "Jamen ta det lugnt bara och gör ditt" medan pappa har tyckt att det varit väldigt roligt. Min pappa har jobbat med reklam just i flera år och är väldigt stolt över mig och min popularitet på sociala medier. Såklart, han är stolt över mig annars också men det är lite extrakul för honom eftersom att han just jobbar inom det. Jag har också alltid varit intresserad av media i olika medier och dels fötts in i det. Min pappas jobb är då Art Director och mamma jobbade som skribent och Copy Writer i flera år så jag har ju verkligen växt upp med reklamen och medierna. Jag hade verkligen kunnat tänka mig med att jobba inom sociala medier också för att det är så fruktansvärt kul. Det är häftigt hur gratisappar kan nå ut till en så stor mängd människor och ha en sådan enorm genomslagskraft. Det är verkligen roligt. 
 
Pojkvänner har ju kommit och gått genom åren och en hel del av dem har haft mindrevärdeskomplex på grund av det. Mina diskussioner om "Varför vill du vara med mig? Det finns ju jättemånga som vill vara med dig, jag är väl ingenting i jämförelse" och det har känts så dumt för jag har ju valt dem. Jag är ju inte heller cool och det borde inte spela någon roll vem som vill vara med mig när jag så tydligt valt just dem. Så jag har inte upplevt någon negativ respons alls utan vänner, familj och följare tycker mest att det är himla roligt allting. 
 
Hur ser ditt näthat ut? 
Oavsett vad så blir det såklart alltid mycket hat online. 
Jag hade ett tag sidan Ask.fm för skjos skull men det var bara under en kort tid då jag märkte att så fort folk är anonyma så har de ingen skam i kroppen längre. Men det mesta av mitt näthat berör såklart mitt utséende och hur dum i huvudet jag är, hur ful jag är och så vidare... Alicia suckar och fortsätter. 
 
Jag medverkade faktiskt också i UR's program om nätmobbning i ett avsnitt och där gick vi igenom en hel "mysiga" kommentarer. Jag minns speciellt en kommentar från en Sverigedemokrat om hur "Framtidens Sverige inte behöver grisfittor och förrädrarhoror som dig". Det var ju ingenting personligt, det vet jag om, men ändå. 
 
Däremot så har jag varit med om en riktigt sjuk händelse från en "hater". 
Det var en kall vinterdag och jag kom hem från skolan när det låg ett kuvert på hallmattan utanför. Jag plockade upp kuvertet och kände att det var någonting mjukt inuti. Min första spontana tanke var att det måste vara bajs i kuvertet. Jag vet faktiskt inte vart tanken kom ifrån men det är ju knappast så att man skickar typ lera till mig. Personen hade dessutom ritat en massa små söta gubbar på kuvertet och skrivit "Alicia är bäst" och liknande för att det skulle se ut som ett vanligt fanmail. Så jag öppnade och jovisst, i en påse så låg det mycket väl bajs. Allting kändes så obehagligt så jag gick bara rätt ut och slängde det vilket jag förstår i efterhand var otroligt dumt gjort men jag fick panik just då. Det var en så konstig bild i huvudet med hur någon tänker "Alicia är dum i huvudet, därför ska jag bajsa i en påse och skicka det till henne"
 
Så jag återvände in, ringde polisen och en utredning satte igång men stannade av lika snabbt igen eftersom att jag hade ju slängt bajset. Jag hade såklart mina misstankar om vem det skulle kunna vara men det går ju aldrig att bevisa. Det är dessutom en ganska jobbig anklagelse om den pekar på fel person. 
 
Du pratar en hel om psykisk ohälsa i dina inlägg, vad är din egen relation det? 
Till att börja med tycker jag att det är förkastligt att psykisk ohälsa inte behandlas på samma sätt som fysisk ohälsa bara för att man inte kan ta och se det på samma sätt. 
Jag har själv haft problem med psykisk ohälsa sedan jag var åtta år gammal så större delen av mitt liv har psykisk ohälsa präglat min vardag. 
Det är inte så att jag har gått runt och varit ledsen sedan jag var åtta bast men jag har definitivt märkt att någonting var annorlunda. Jag märkte till exempel hur jag inte var som alla andra och hur jag var så otroligt lillgammal. Jag brukade ta mammas ordböcker och slå upp svåra ord bara för att jag ville lära mig dem. 
 
Jag har diagnosen Aspergers Syndrom och enligt pappret är jag då överbegåvad vilket är väl roligt. Det finns så många fördomar med psykisk ohälsa och med Aspergers Syndrom. Det finns till exempel hur många smarta människor som helst som har Aspergers Syndrom och de är också precis som vanligt. Däremot så även om jag har en diagnos så vill jag inte bli min diagnos. Jag är ju fortfarande jag och diagnosen är bara en del av mig, men det är inte allting jag är. 
 
Att ha just en neuropsykiatrisk diagnos har många fördelar och nackdelar. Man skapar ett specialintresse oftast och snöar då in på det. Sociala medier är ett av mina specialintressen går då att säga, eller att jag har ritat 99 små katttavlor och sedan spenderat timmar med att bara chatta på sociala medier. Det finns ett tålamod hos oss med Aspergers Syndrom som andra utan det nog inte har om de inte är väldigt, väldigt tålmodiga. 
 
Jag skulle vilja föreläsa om Aspergers Syndrom också. Slå hål på folks fördomar om att folk med autism*** inte kan prata med andra och allt annat som sägs. Jag är väldigt verbal och visst, jag behöver ladda batterierna ibland men det är egentligen inte en sådan stor skillnad med mig som hos andra. Jag vill göra psykisk ohälsa mer synlig när min relation till det är att jag dras med det varje dag. 
 
 
Du pysslar ju en hel del med cosplay också men vilken är din favoritcosplay? 
Min favorit är Harley Quinn. 
 
Jag var Harley Quinn redan förra året på Comic Con men då kände igen mig men det blir det nog ändring på i år efter att filmen nu har kommit ut och allt. Men let's be honest, filmen var inte så bra. Annars så tycker jag att cosplay är himla roligt. Man får lov att ta ut svängarna och cosplay är hur bra som helst om man till exempel lider av social ångest för det är det bara att dölja sig bakom karaktären och gör man något konstigt så kan man skylla på karaktären, typ "Jamen Harley Quinn är ju galen" haha! Sedan så är det jätteroligt också att kunna gå tillbaka till cosplays och förbättra dem, till i år så har jag till exempel beställt Harleys baseballträ! Men jag vill såklart också lära mig att sy så att jag kan utveckla det och göra ännu mer komplicerade karaktärer. 
 
 
Hur började ditt mode och smink-intresse? 
När jag gick i sexan så började jag med att färga håret rosa. Jag tyckte att det var jättecoolt och samtidigt började jag också att hålla på med smink. Jag har alltid gillat att uttrycka mig på diverse sätt och vis och sminket, kläderna och håret blev ett sätt att göra det på. Sedan så växte bara intresset så äldre jag blev och när jag väl kom in i tonåren och fick bestämma över allting själv. Det var inte längre mamma som plockade fram kläderna med hästmotiv på typ, och då är jag inte ens en hästtjej, berättar Alicia och skrattar. 
 
Du är ju även ett riktigt superfan av "Lush", vilka är dina topp tre favoriter från deras butik? 
Ja! Jag tog faktiskt ett bad precis innan vi pratade haha. Men det är verkligen ett specialintresse hos mig. Jag är en riktig badjävel och detta är mina absoluta favorter: 
 
1. The Comforter Badskum - Den är så otroligt mysig och känns som en varm och tröstande filt, vilket det också står på flaskan. Den doftar dessutom godis och svart vinbär. Jag älskar den!
 
2. Deras fasta schampoon och jag kan inte välja ett där! Dessutom så löddrar deras "bars" så himla härligt mycket. 
 
3. Deras vinterbadbomb So White, Den luktar gröna äpplen och är helt underbar.
 
 
Vad är fördelarna med att ha ett så öppet privatliv? 
Det är väldigt befriande. 
Jag behöver inte censurera saker och jag säger ofta vad jag tycker och tänker. Jag är väldigt "forward" och tycker dels att det är jobbigt att inte få lov att uttrycka mig oavsett om det gäller i skrift, vad jag ritar eller då lägger ut på sociala medier. Det är ett måste för mig, behovet av att få ut saker och om det når ut till andra än bara min familj så är det bara ännu bättre. Jag förstår att vissa kanske hellre bara pratar med sin familj om saker men jag kan lägga ut ett inlägg och få inputt från en person som sitter på andra sidan jordklotet. Det är ett så himla mycket större perspektiv! 
 
Sen också alla mina fantastiska följare. Jag blir nog mer taggad när en fjortonårig tjej kommer fram och vill ta bild och kramas, det är det absolut bästa jag vet. Alla är så himla trevliga och snälla och det gör mig så glad. Jag ska nog försöka ta mig till ett konvent så snart som möjligt så att jag får träffa dem igen. 
 
Vad är nackdelarna då? 
Några nackdelar är att folk tror att de känner en och kan säga och skriva lite vad som helst eller försöka hålla saker mot en. De ser ju mer av mitt liv än vad till exempel gör av sin gamla mosters men jag försöker hålla en bra distans till det med. Jag vet om att många har åsikter men försöker låta bli att fokusera på det. 
 
Slutshamingen är också jobbig. Hur jag "byter pojkvän igen" eller "du byter pojkvän som du byter trosor" och nej, jag tror inte att jag byter trosor en gång i halvåret eller en gång per år eller med några månaders mellanrum. Dessutom så vet dem ingenting om mitt förhållande för de har ingen inblick alls i det. Jag förstår inte varför det är provocerande att jag vill gå vidare med mitt liv eller varför det stör folk att jag kommit över mitt ex än vad de själva har kommit över sitt eget ex. 
 
Det är bara sunt att ta sig ur förhållanden som inte är bra för en även om det är en vecka senare, eller ett år senare. Och jag skulle mycket väl kunna byta pojkvän lika ofta som jag faktiskt byter trosor och det är för att jag älskar mig själv och tänker inte vara elak mot mig själv. Förhållanden är upp till var och en och passar det inte är det bara att byta så fort man insett det. 
 
Vad är bästa tipsen för att bli "instagramkändis"? 
Till att börja med: Gör det bara om du tycker att det är roligt. 
 
Tips 1. Skit i vad folk tycker. Det är inte relevant alls. 
 
Tips 2. Bli inte för besatt av det, du ska göra det för att det är roligt och för att det är något du tycker om att göra. Dessutom så är man oftast bra på det man gillar så det borde inte vara några problem. 
 
Tips 3. Var inte rädd för att dela privata saker eller händelser i ditt liv. Dina följare kommer bara att gilla att få vara en del av ditt liv! 
 
Tips 4. Men inte för privata saker... Håll det på en bra nivå eftersom att allting kan hållas emot dig och kanske få oanade konsekvenser med. 
 
Och till sist, tre snabba frågor! 
 
Instagram ELLER Facebook? Facebook! 
Lush ELLER The Body Shop? Lush! 
Fixa håret ELLER Sminka sig? Sminka sig!
 
 
Hitta Alicia "MrPokemon" på sociala medier! 
 
Instagram - MrPokemon
Facebook - Alicia L Stolpe 
Twitter - AliciaStolpe
 
 
 
*Aspergers Syndrom - Aspergers syndrom är en så kallad neuropsykiatrisk funktionsskillnad. Ofta säger man bara asperger. Det är inte en sjukdom. Asperger syns inte utanpå. De som har asperger är oftast normalintelligenta och många har väldigt god språklig intelligens. Om du själv har asperger, har du kanske tänkt på att du ibland funkar annorlunda än de flesta andra. Du kan behöva anpassa livet efter hur du är, för att slippa bli hindrad i vardagen bara för att du har asperger. (UMO)
 
**NeuropsykiatriskEn neuropsykiatrisk funktionsnedsättning innebär att hjärnan hos en person inom vissa områden har ett annorlunda fungerande jämfört med hur det är för de flesta andra. Det speciella fungerandet är medfött och kommer således att bestå under en persons hela liv. Att en persons hjärna fungerar annorlunda innebär inte nödvändigtvis något negativt, men ofta ställer det till problem i livet i sådan grad att det är meningsfullt att tala om en nedsättning i hjärnans funktioner.
 
***Autism - Autism är en så kallad neuropsykiatrisk diagnos och bedömningen av funktionsnedsättningen görs utifrån två områden:
  1. Begränsningar i socialt samspel och kommunikation
  2. Begränsade upprepade beteenden, intressen och aktiviteter
 

Kommentarer

Kommentera