Opinionsblogg

PATRIARKATET OCH ELIN JOHANSSON

På Instagram finns ett konto varenda feminist och antirasist borde följa, kontot "Patriarkatetochjag" som drivs av Elin Johansson. Jag, EliSophie Andrée, fick chansen att fråga ut Elin "Patriarkatetochjag" Johansson om allting kring feminism, debatter, näthat och tecknade tuttuppror. 
 
Vem är Elin Johansson?
Jag tycker att den här frågan är oerhört svår att besvara. Alla individer är komplexa och våra identiteter inrymmer så många olika aspekter av oss.
Men jag, Elin Johansson, är feminist, socialist och antirasist (för att använda etiketter). Jag är också en ensamstående mamma till två döttrar, gymnasielärare i samhällskunskap och religion, född på landsbygden men Göteborgare sedan tio år och 32 år gammal. Jag är också nyfiken, envis, stark och skör på en och samma gång. 
 
 
När insåg du att du var feminist?
Det här har jag funderat på tidigare men jag kan inte peka ut ett specifikt tillfälle när jag insåg att jag var feminist. Jag är uppvuxen i en familj där feminismen förvisso inte var uttalad men given och självklar. I vuxen ålder har jag insett hur många feministiska samtal framförallt min mamma förde med mig utan att jag ens insåg att det var det vi pratade  om. Så för mig har det varit en naturlig del av mig så länge jag kan minnas.
 
Sedan har min feministiska övertygelse självklart utvecklats och fördjupats med åren. Jag bodde i Italien några år och där växte sig min feminism starkare eftersom jag upplevde stora kontraster gällande kvinnors och mäns roller och värde mot vad jag var van vid hemma i en svensk småstad. När jag sedan började studera till lärare som nybliven småbarnsmamma utvecklades min övertygelse ännu mer eftersom jag lärde känna många människor med samma världssyn som jag själv vilket gjorde att vi genom samtal och reflektion utmanade och utvecklade varandra.
 
Men feminismen har alltid funnits där, så länge jag kan minnas, som en naturlig del av mig. 
 
Vad betyder feminismen för dig?
Feminismen betyder mycket och många olika saker för mig. Det är genom feminismen jag ser världen, feminismen bistår med förklaringar till varför världen ser ut som den gör. Men feminismen är också ett hopp om en bättre värld, en övertygelse om att vi kan förändra, samtidigt som den är en ideologisk kamp mot de orättvisor som genomsyrar samhället. Feminismen är ständigt närvarande, den är ingenting jag kan eller vill koppla bort i några sammanhang. Den är alltid där som en given del av mig.
 
Vilken fråga brinner du allra mest för?
Här skulle jag egentligen vilja lista hur många frågor som helst...
 
Jag brinner oerhört starkt för frågan om mäns våld mot kvinnor.
 
 
Fysisk som verbal, på internet och i verkligheten, inom relationer och utanför. Det är för mig ofattbart att vi idag ständigt kan läsa om rättsfall gällande sexuellt våld där män går fria eftersom det inte går att bevisa uppsåt. Vi fördummar män genom att hävda att män inte är tillräckligt reflekterande varelser för att kunna avgöra om det är rimligt att påtvinga sig sexuellt umgänge med en kvinna som sover, en kvinna som är kraftigt berusad, en kvinna som vid upprepade tillfällen säger nej, en kvinna som stelnar av rädsla eller en kvinna i beroendeställning till mannen i fråga.
 
Vi behöver ha en samtyckeslagstiftning och oaktsamhet behöver tas i beaktning.
 
 
När vi hävdar att män inte förstår att de våldtar bidrar vi till ett upprätthållande av bilden av män som drivna av djuriska instinkter de inte kan kontrollera. Det är intressant att denna typ av diskussioner ofta bemöts av oförståelse och hat när det är feminismen som menar att män är kapabla att kontrollera sin sexuella drift. När det är feminister som hävdar att män faktiskt kan och därför bör hållas ansvariga för sina handlingar. Det är patriarkatet som säger att män drivs av instinkter de inte kan kontrollera och därför inte kan hållas ansvariga för och det är patriarkala strukturer som genomsyrar den här delen av rättsväsendet idag.
Det är mig fullkomligt orimligt att män verkar bli mer upprörda över feminister som kräver samtyckeslagstiftning än över ett system som fördummar män genom att se på män som varelser oförmögna att förstå när en kvinna inte vill ha sex. 
 
Sedan vill jag också nämna maskulinitetsnormer.
 
När jag var barn och tonåring handlade många diskussioner om att vi som tjejer var tvungna att anpassa oss för att  killar betedde sig illa. Det var vi som inte skulle bli för fulla, klä oss passande och se upp för okända män. Dessa tankar finns kvar än idag givetvis men vi har börjat prata mer om maskulinitetsnormer och dessas roll i patriarkatets varande och uttryck. Jag tror att det framförallt är med unga pojkar och killar vi måste arbeta. Vi måste lära killar att det är ok att visa andra känslor än aggressivitet, att det är ok att prata om känslor och att gråta och kramas. Vi kan inte förändra ordningen genom att koncentrera oss på dess uttryck utan att gå till källan och jag tror personligen att mycket (om inte allt) bottnar i de normer som råder kring dikotomierna manlighet och kvinnlighet.
 
För övrigt behöver vi arbeta för att slå bort myten om att kön är någonting biologiskt och arbeta för att förmedla kunskapen om att kön är socialt skapat samt ett spektrum av överlappande identiteter.
 
Men åter till maskulinitetsnormer. Idag är självmord den vanligaste dödsorsaken bland unga män och jag anser att vi hade kunnat råda bot på detta om unga män hade fått lära sig att prata om känslor och därigenom söka hjälp innan självmord blir enda utvägen ur psykisk ohälsa. Utan maskulinitetsnormer som lär män att de har rätt till mer makt än kvinnor och som lär män att aggressivitet är att förknippa med att vara "en riktig man" tror jag att vi skulle se en klar minskning av våld. Både våld mot män och våld mot kvinnor. Både våld mot individer som våld mot andra stater eller grupper. Vi behöver eliminera tanken om att feminismen bara är till för kvinnor. Alla gynnas av ett jämställt samhälle. 
 
Sedan brinner jag också för klassfrågan.
 
Vi lever i ett oerhört segregerat samhälle där din livslängd påverkas av var du geografiskt bor. Där ditt boende påverkar vilken framtid du kommer att få. Där välbärgade människor motsätter sig att ta emot ensamkommande flyktingbarn och där flyktingboenden sätts i brand. Feminismen och klasskampen hör ihop för oavsett vilken klasstillhörighet du har är icke-män alltid underordnade män och så länge klassamhället består kan inte samhället vara rättvist eller jämställt.  
 
 
Skapas det ofta debatter under dina inlägg?
Det händer, dock inte jätteofta, någon gång i veckan kanske. Det beror lite på vad jag skriver om.
Hittills tror jag att en post om manspreading samt en post om sexism inom datorspel leder vad gäller debatt under mina poster.
 
Får du mycket näthat?
Frågan är hur mycket näthat som är mycket näthat?
Det är mycket om det händer en gång eftersom det inte borde existera överhuvudtaget. Men det har normaliserats med tiden, det anses av många som någonting givet att feminister på nätet får ta emot näthat. Jag får en del näthat. Oftast handlar det om män som tycker att jag som feminist borde engagera mig i andra frågor. Att vi är jämställda i Sverige och att jag därför borde fokusera på kvinnor i andra länder. Eller män som tycker att jag borde göra vettigare saker med min tid. Allt näthat jag får baseras på olika klassiska härskartekniker som förlöjligande eller förminskande. Men jag får avsevärt mycket mer kärlek och mina följare brukar vara snabba att backa mig och varandra när någon hatar under mina posts.
 
Näthatet är i sig så ironiskt också. Män näthatar och säger att feminismen inte behövs när deras egna näthat är ett klockrent exempel på varför feminismen behövs. Att män försöker tysta kvinnor är ju knappast en nyhet utan bara ytterligare ett symtom på patriarkala strukturer eftersom deras skyddade maktposition hotas.
 
Näthat mot feminister stärker bara insikten om att kampen är nödvändig.
 
Du är verkligen definitionen av någon som tar kampen varje dag, men hur gör du för att orka med? 
Kontot startade som en kanal för mig där jag kunde få utlopp för mina tankar.
Jag startade kontot för att orka med, jag behövde en plats att processa mina reflektioner och åsikter. Kampen i sig gör i mångt och mycket att jag orkar. Jag är fullständigt övertygad om att kampen är livsnödvändig och därför orkar jag. Vi måste orka. Jag är envis och övertygad om att det går att förändra sakernas tillstånd. Sedan bidrar också mina följare till ork såklart.
 
Det händer att följare skriver att jag lärt dem någonting nytt, eller att jag fått dem att tänka på något de tidigare inte tänkt på eller bara någonting så enkelt men så fint som ett tack. Då känner jag ännu mer att det jag gör är meningsfullt och viktigt.
 
Du bidrar rätt ofta med bilder till #tecknadetuttupproret - vad betyder det för dig? 
#tecknadetuttupproret startade ur frustration och jag hade aldrig vågat tro att så många skulle ansluta.
 
Jag blev helt enkelt förbannad när en bild jag hade lagt upp raderades ifrån en följares konto efter att hen hade repostat den. Sedan började instagram plocka bort andra bilder jag och andra anslutna till upproret lade upp, även mina egna teckningar. Jag ser upproret som ett motstånd mot patriarkatets ordning, en ordning som instagram upprätthåller genom att bestämma på vilka sätt kvinnors kroppar får existera på internet. Innan upproret målade jag väldigt sällan så genom upproret har jag fått kontakt med den kreativa sidan inom mig och jag finner ro av att teckna.
 
Det är klart att upproret är viktigt för mig, det är (liksom mitt konto i sig) en kanal för att göra motstånd, sträva efter förändring och upplysa om sakernas tillstånd- alltså patriarkatets genomsyrande samhället i helhet. 
 
 
Diskussionen om separata badtider och badhus för män och kvinnor, hur ser du på det? 
I en jämställd värld, fri från normer som begränsar och dikterar vår existens, hade inte separata badtider varit en bra idé. Men, det är inte så verkligheten ser ut. Så länge kvinnor inte kan känna sig trygga på allmänna platser som rimligtvis borde vara tillgängliga för alla anser jag att det är helt rimligt att skapa separatistiska sfärer inom vilka olika grupper kan vara utan att bli förtryckta. Detta oavsett om det gäller badtider för kvinnor eller separatistiska forum för rasifierade eller transpersoner. Om en marginaliserad grupp själva anser att behovet finns så måste priviligerade grupper lyssna och försöka förstå varifrån det behovet kommer, vara goda allierade och backa upp tills den dag det behovet inte längre finns. 
 

I en drömframtid, hur skulle du vilja att samhället såg ut för dig men främst för dina barn? 
Mina barn har levt hela sina ganska korta liv i en patriarkal värld som naturligtvis redan har satt vissa spår. Men vi pratar mycket om de här frågorna och mina barn är kloka reflekterande varelser som vet om sitt egenvärde. Men det är klart att det är jätteläskigt. I en drömframtid skulle mina barn få växa upp med alla möjligheter, inte bara de som traditionellt sett finns tillgängliga för flickor. En värld där de är fria att skapa sina liv och identiteter utan inverkan och påverkan av patriarkala strukturer. En värld där de inte behöver vara rädda för män eller skrika dubbelt så högt för att höras, kämpa dubbelt så hårt för att lyckas och en värld där deras människovärde inte baseras på deras förmåga att attrahera män. 

Vad gäller en drömframtid för mig så skulle det vara ungefär samma sak som för mina barn. Jag vill också se en framtid där ingen begränsas av deras könstillhörighet, där klasskillnader inte längre existerar och där alla sorters förtryck är eliminerade. Ett samhälle baserat på solidaritet och empati.
 
Min drömframtid är också en plats där egoismen, girigheten och kapitalismen inte dikterar människors livsmöjligheter. Vägen dit är lång, svår och snårig. Men jag tror att vi kan nå dit om vi kämpar tillsammans genom utbildning, civilkurage, mod och motstånd.    
 
 
Vem är din absoluta förebild inom feminismen? 
Den här frågan är svår. Det första namnet som jag kommer att tänka på är Gerd Brantenberg.
Hennes bok Egalias döttrar var en ögonöppnare för mig.
Min mamma räckte fram den till mig med en uppmaning om att läsa när jag var kanske fjorton år och den fick mig att se världen på ett nytt sätt. Det var genom den boken jag började få syn på patriarkatets totala genomsyrande av samhället. Men jag har många förebilder och jag vill egentligen inte värdera en högre än någon annan.
 
 
 
 
Rossana Dinamarca är en annan kvinna jag beundrar, hon har bland annat genom hennes agerande i riksdagen visat för mig och andra hur vi alla kan göra motstånd där vi står. Alla kan inte nå alla, men vi kan alla kämpa för att påverka de vi kan nå ut till. Den känslan har hon förstärkt hos mig och det är jag tacksam för. Den bär jag med mig hela tiden, dels i mitt yrke som lärare, som medmänniska, som mamma samt på mitt konto.
 
 
Lista dina tre favorit feminist-filmer! 
 
1. The Mask You Live In
 
 
 
2. Frances Ha
 
 
 
3. Stekta Gröna Tomater
 
 
 
 
Elin Johansson skriver även poesi. Här kommer några dikter av Elin Johansson: 
 
Dikt av Elin Johansson: 
 
Min kropp är politik. Den är lagar, regler, förordningar och straff. 
Min kropp är politik och du har inte tillträde till dess kammare, inte ens till åhörarläktaren.
Du sitter inte i några utskott. Du bearbetar inga lagförslag. För min kropp är politik men du bor inte här.
Du har inte medborgarskap i landet som huserar min hud, mina erfarenheter, mina lustar och ärr.
Min kropp är politik och jag en allrådande diktator utan ditt bästa i åtanke.
Min kropp är politik och ingenting gör dig mer förbannad än det faktum att du inte har rösträtt.
Din kropp är det vapen som använts för att omyndigförklara kroppar som min tills de kropparnas hudar blivit pansar och dina piskor halm.
Min kropp är politik.
Min kropp är politik och den lyder inte längre under urgamla unkna lagar från den tiden då min kropp löd under dig.
Min kropp är politik och du är utdömd.
 
Dikt av Elin Johansson: 
 
Vi sa att vi skulle
bära varandra
Vi sa att vi skulle
stå emot
Vi skulle enas mot
resten
förändra världen
oss själva 
och våra barn
Vi höll fanan högt
viftade i varje vindpust
skanderade orden
alla behövde 
höra 
känna
ta in
Vi stred varje strid
mot makten
männen 
media
och våra vänner
Vi tog steg tillbaka
när vi blev påminda 
om vår brist på
makt
inflytande
Vi grät
av sorg och vrede
över att vi påverkades
av de hårda orden
kampen innebar
Men vi fanns alltid
för varandra
Torkade kinder
väckte kraften
vi haft
med de
försökt dämpa
och till viss mån lyckats
Men vi ska
bära varandra
Vi ska
stå emot
Enade ska vi 
förändra världen
Men först oss själva
och våra barn
 
Dikt av Elin Johansson: 
 
Kan inte svära på vem som gav mig den här bördan att bära.
Bördan att förväntas bära på andras bördor.
Hur den placerats på mitt samvete. Mitt och mina systrars. Hur det kommer sig att vi omsorgsfullt omfamnar den och omvårdar den som om vore den en del av vår essens.
Det sägs (skriks, viskas) att vi är svaga, sköra, men det är den största osanningen.
Vi förväntas vara svaga, sköra. På så sätt blir våra egna bördor osynliga, overkliga, oviktiga.
Men utan vår styrka skulle inga bördor bäras.
 
 
Hitta Elin "Patriarkatetochjag" på sociala medier! 
 
Instagram - Patriarkatetochjag 

Kommentarer

Kommentera