Opinionsblogg

SOCIALA MEDIER-EXPERTEN ALICIA MRPOKEMON STOLPE

Jag ringer upp MrPokemon, egentligen Alicia Stolpe, en sen söndagskväll. Alicia Stolpe kan utan tvekan räknas som en av Sveriges största sociala medier-kändisar, även om hon kanske inte syns i tidningarna eller på SVT's röda mattan. Men säg "MrPokemon" till valfri femtonåring med lite annorlunda stil och de lär studsa upp och ner och berätta allting för dig om MrPokemon och hennes glittriga lush-badande liv. 
 
Alicia Stolpe börjar rita skalbaggar och jag ställer första frågan till den ultimata sociala medier-experten: 
 
 
Till att börja med, folk överger instagram. Nu har ju jag visserligen 49 800 följare på instagram men jag har förlorat massvis och jag vet om att många andra instagram-profiler märker av samma. Instagram är inte världens viktigaste grej längre, börjar Alicia att berätta när vi går rätt på Instagrams betydelse. 
 
Varför just "MrPokemon"? 
Jag skulle skapa ett Bilddagboken-konto. Jag satt och snackade med en kompis på MSN och försökte hitta på ett användarnamn och ville absolut ha någnting med Pokémon då jag är ett enormt Pokémonfan. Så det blev MrPokemon och sedan dess så har det namnet bara hängt med. Det är svårt att byta eftersom att jag har skapat mig ett varumärke med just det namnet och jag vet verkligen inte vad jag annars skulle heta.
 
Det finns ett "fankonto" som har tagit AliciaLStolpe för att jag väl ska kunna "köpa" loss det för en viss summa pengar om jag skulle vilja men det tänker jag inte. Dessutom så om jag byter namn kanske gamla följare tappar bort mig men absolut att det känns lite jobbigt när folk på jobbet frågar vad jag heter på instagram och jag svarar "MrPokemon"... 
 
Du har ju nästan 50 000 följare på Instagram, hur blir reaktionerna när du då tar upp ämnen som feminism och antirasism? 
Jag lägger alltid upp det jag känner för och om mina följare inte gillar vissa inlägg så har de ju självklart all rätt att uttrycka det men jag vill dock inte ha rasister och antifeminister som följare. Jag är fullt medveten om att det finns många andra offentliga personer på sociala medier, så som youtubers och liknande som väljer att inte lägga upp några politiska inlägg alls eller överhuvudtaget ens nämna politik just för att folk är så splittrade. 
 
Jag har till och med lagt upp vissa inlägg i just syftet att rensa bort dessa idioter och det funkar! Jag vill som sagt inte ha varken rasister och antifeminister som följer mig och så ska det fortsätta. Däremot så håller jag rätt så mycket igen gällande att lägga upp inlägg som berör rasism då det blir lite fjantigt när jag som vit tjej, som aldrig någonsin har upplevt det systematiska förtrycket som följer med ens hudfärg, ska hålla på och prata om det. Självklart är det viktigt att jag tar upp det så att det inte bara är de som blir utsatta för rasism som får slåss men jag är mer bekväm med feministiska frågor då det är ett förtryck som jag själv blir utsatt för och har egna erfarenheter av. 
 
Vilka är det främst som följer dig? 
Oj, det har jag ingen aning om! Men om jag ska gissa så tror jag att det är främst unga tjejer. Mellan femton år till ungefär tjugo, tjugofem-års åldern. Det är iallafall den gruppen som är mest aktiv och kommentarer! Men helt ärligt så är jag verkligen osäker. 
 
Varför det är så tror jag ligger i att jag själv är en ung tjej och att de kan känna sig eller har liknande intressen. Självklart så följer ju unga snubbbar också, det är ju alla möjliga som följer mig men majoriteten är ju framförallt unga och jag själv är ju faktiskt ung! 
 
Känner du någon press över att lägga ut inlägg dagligen och att det alltid måste vara glittrigt och "sparkly"? 
 Jag kan erkänna att tidigare så fanns det absolut en press. Jag hade till och med en minimum-plan över hur många inlägg jag var tvungen att lägga ut och jag tänkte väldigt ofta på hur glada folk blev av mina inlägg och förväntade sig att jag skulle lägga ut någonting varje dag och jag ville verkligen inte göra dem besvikna. Men jag försöker att komma ifrån detta så att det främst ska vara någonting roligt för mig själv och att det inte ska finnas någon press eller prestationsångest i det hela. 
 
Dessutom så är det lätt att man bara skildrar det positiva även om det finns mycket negativt med. Om jag ligger hemma i sängen med panikångest så är ju mobilen det sista jag tänker på. Men jag pratar en hel del numera om min depression, min diagnos Aspergers Syndrom* och andra saker som berör mig i mina inlägg. Jag har också funderat på att videoblogga, dels för att det hade varit bra för mig själv och för att jag vet att jag hade behövt se det när jag var yngre och det finns just nu ingen youtuber eller så som pratar om just detta. Jag ska bara hitta tiden och orken till det med. Jag hade också verkligen, verkligen velat föreläsa om detta. 
 
Alicia och hennes pojkvän. 
 
Vad vill du föreläsa om? 
Jag skulle vilja föreläsa om all den press som unga personer har på sig. Med detta skulle jag vilja göra en koppling också till vem jag är offline och vem jag är online, det är inte så att jag är två olika personer utan faktiskt helt hyfsat normal. Jag tycker sådant är så himla viktigt att prata om och hur vi inte ska känna en press över att vi kanske inte har så många följare eller får så många likes. Det är ju inte hela världen faktiskt. 
 
Jag har faktiskt en privat instagram med där jag lägger upp osminkade dubbelhaksbilder haha. Där får bara de som känner mig på riktigt följa. 
 
Så det jag vill ha sagt är att den enda viktiga bekräftelsen är från nära och kära och man ska inte vara så besatt av offentlighetens bekräftelse. Det är lätt att säga, jag vet, speciellt när jag har nästan 50 000 följare men vi måste ändå prata om det. Dessutom så är jag en pratkvarn så att föreläsa hade passat mig helt perfekt. 
 
Du har tonat ner en hel del på din klädstil och ditt smink som innan var väldigt alternativ, varför då? 
Helt ärligt så fick jag en superallergisk reaktion mot mitt smink. 
Det ledde till att jag kunde inte sminka mig på ett bra tag och faktiskt, så var det en väldigt bra läxa för mig att lära. När jag gick i gymnasiet så kunde jag omöjligt gå till skolan utan smink, jag hade gråtit om någon försökt tvinga mig till skolan utan smink faktiskt. Men då, när jag var illa tvungen att gå helt utan smink så insåg jag dels hur sköna sovmorgnar faktiskt är och hur skönt det är att inte behöva anstränga sig så himla mycket hela tiden. 
 
Vem försökte jag egentligen att imponera på med mitt smink?
 
Vad försökte jag att åstadkomma?
 
Varför var det så viktigt att ha allt det där sminket? 
 
Visst, det var min stil men det var också en press från ett ideal att ha de där långa ögonfransarna och allting annat. Men sedan så träffade jag min pojkvän och jag började senare att uppskatta andra delar hos mig själv än bara mitt utséende. Jag jobbar till exempel och har upptäckt att jag är duktig på vissa saker och även om smink är roligt så är det inte längre något tvång. Till vardags orkar jag verkligen inte att sminka mig så som jag gjorde innan utan det är mer någon gång när jag känner för det och har tid. Det är också skönt att känna hur avslappnad man kan vara och att jag kan täcka några finnar, ta på lite mascara och ta valfri loppig tröja och sen är jag klar, och det är helt okej. 
 
Hur Alicia såg ut när hon hade fått allergiska reaktioner av sminket. 
 
Hur blev reaktionerna från dina följare när du plötsligt inte kunde leverera dessa selfies med massa smink och glitter? 
De flesta var väldigt snälla och hoppades att jag skulle bli frisk så snart som möjligt men det var många som också höll på och bara "I miss your selfies" och där kom pressen. Jag övervägde till och med att sminka mig trots allergin bara för att kunna lägga ut någonting och göra mina följare glada. Jag kände mig så otroligt taskig mot dem för att jag helt plötsligt slutat leverera det dem ville ha.Jag var så himla mån om att göra mina följare glada och vill rent allmänt göra folk glada. Det tycker jag är jätteviktigt. 
 
Det kan också vara därför som min popularitet stannade av och varför jag inte fått så många nya följare på sistone. Men nu i efterhand tycker jag bara det är sjukt att jag övervägde att sminka mig och trotsa allergin för lite selfies, de flesta människor är ju faktiskt mer än bara smink. 
 
När insåg du att du var instagramkändis? 
Jag skulle aldrig kalla mig själv för instagramkändis då jag fortfarande är kvar i mentaliteten att jag är en knubbig liten mobbad tönt i skolan. Jag har liksom aldrig tänkt på mig själv som cool och "wow". Såklart, jag har varit och är medveten om att det är många som följer mig men har mer tänkt att "Ja, det är väl roligt. Och?"
 
Så jag har aldrig tänkt på mig själv som en sådan person, inte ens under den perioden då jag fick runt 5000 nya följare varje vecka. Jag har fortfarande faktiskt inte reflekterat över det utan det känns mest bara overkligt. Det är inte coolt eller häftigt att prata med mig helt enkelt, åtminstone inte vad jag är van vid från grundskolan tills jag började i gymnasiet. Även om jag såklart förstått att folk uppenbarligen gillar det jag gör på nätet. 
 
Hur har din familj och dina vänner reagerat på att du varit en sociala medier-profil? 
Mamma har mest bara "Jamen ta det lugnt bara och gör ditt" medan pappa har tyckt att det varit väldigt roligt. Min pappa har jobbat med reklam just i flera år och är väldigt stolt över mig och min popularitet på sociala medier. Såklart, han är stolt över mig annars också men det är lite extrakul för honom eftersom att han just jobbar inom det. Jag har också alltid varit intresserad av media i olika medier och dels fötts in i det. Min pappas jobb är då Art Director och mamma jobbade som skribent och Copy Writer i flera år så jag har ju verkligen växt upp med reklamen och medierna. Jag hade verkligen kunnat tänka mig med att jobba inom sociala medier också för att det är så fruktansvärt kul. Det är häftigt hur gratisappar kan nå ut till en så stor mängd människor och ha en sådan enorm genomslagskraft. Det är verkligen roligt. 
 
Pojkvänner har ju kommit och gått genom åren och en hel del av dem har haft mindrevärdeskomplex på grund av det. Mina diskussioner om "Varför vill du vara med mig? Det finns ju jättemånga som vill vara med dig, jag är väl ingenting i jämförelse" och det har känts så dumt för jag har ju valt dem. Jag är ju inte heller cool och det borde inte spela någon roll vem som vill vara med mig när jag så tydligt valt just dem. Så jag har inte upplevt någon negativ respons alls utan vänner, familj och följare tycker mest att det är himla roligt allting. 
 
Hur ser ditt näthat ut? 
Oavsett vad så blir det såklart alltid mycket hat online. 
Jag hade ett tag sidan Ask.fm för skjos skull men det var bara under en kort tid då jag märkte att så fort folk är anonyma så har de ingen skam i kroppen längre. Men det mesta av mitt näthat berör såklart mitt utséende och hur dum i huvudet jag är, hur ful jag är och så vidare... Alicia suckar och fortsätter. 
 
Jag medverkade faktiskt också i UR's program om nätmobbning i ett avsnitt och där gick vi igenom en hel "mysiga" kommentarer. Jag minns speciellt en kommentar från en Sverigedemokrat om hur "Framtidens Sverige inte behöver grisfittor och förrädrarhoror som dig". Det var ju ingenting personligt, det vet jag om, men ändå. 
 
Däremot så har jag varit med om en riktigt sjuk händelse från en "hater". 
Det var en kall vinterdag och jag kom hem från skolan när det låg ett kuvert på hallmattan utanför. Jag plockade upp kuvertet och kände att det var någonting mjukt inuti. Min första spontana tanke var att det måste vara bajs i kuvertet. Jag vet faktiskt inte vart tanken kom ifrån men det är ju knappast så att man skickar typ lera till mig. Personen hade dessutom ritat en massa små söta gubbar på kuvertet och skrivit "Alicia är bäst" och liknande för att det skulle se ut som ett vanligt fanmail. Så jag öppnade och jovisst, i en påse så låg det mycket väl bajs. Allting kändes så obehagligt så jag gick bara rätt ut och slängde det vilket jag förstår i efterhand var otroligt dumt gjort men jag fick panik just då. Det var en så konstig bild i huvudet med hur någon tänker "Alicia är dum i huvudet, därför ska jag bajsa i en påse och skicka det till henne"
 
Så jag återvände in, ringde polisen och en utredning satte igång men stannade av lika snabbt igen eftersom att jag hade ju slängt bajset. Jag hade såklart mina misstankar om vem det skulle kunna vara men det går ju aldrig att bevisa. Det är dessutom en ganska jobbig anklagelse om den pekar på fel person. 
 
Du pratar en hel om psykisk ohälsa i dina inlägg, vad är din egen relation det? 
Till att börja med tycker jag att det är förkastligt att psykisk ohälsa inte behandlas på samma sätt som fysisk ohälsa bara för att man inte kan ta och se det på samma sätt. 
Jag har själv haft problem med psykisk ohälsa sedan jag var åtta år gammal så större delen av mitt liv har psykisk ohälsa präglat min vardag. 
Det är inte så att jag har gått runt och varit ledsen sedan jag var åtta bast men jag har definitivt märkt att någonting var annorlunda. Jag märkte till exempel hur jag inte var som alla andra och hur jag var så otroligt lillgammal. Jag brukade ta mammas ordböcker och slå upp svåra ord bara för att jag ville lära mig dem. 
 
Jag har diagnosen Aspergers Syndrom och enligt pappret är jag då överbegåvad vilket är väl roligt. Det finns så många fördomar med psykisk ohälsa och med Aspergers Syndrom. Det finns till exempel hur många smarta människor som helst som har Aspergers Syndrom och de är också precis som vanligt. Däremot så även om jag har en diagnos så vill jag inte bli min diagnos. Jag är ju fortfarande jag och diagnosen är bara en del av mig, men det är inte allting jag är. 
 
Att ha just en neuropsykiatrisk diagnos har många fördelar och nackdelar. Man skapar ett specialintresse oftast och snöar då in på det. Sociala medier är ett av mina specialintressen går då att säga, eller att jag har ritat 99 små katttavlor och sedan spenderat timmar med att bara chatta på sociala medier. Det finns ett tålamod hos oss med Aspergers Syndrom som andra utan det nog inte har om de inte är väldigt, väldigt tålmodiga. 
 
Jag skulle vilja föreläsa om Aspergers Syndrom också. Slå hål på folks fördomar om att folk med autism*** inte kan prata med andra och allt annat som sägs. Jag är väldigt verbal och visst, jag behöver ladda batterierna ibland men det är egentligen inte en sådan stor skillnad med mig som hos andra. Jag vill göra psykisk ohälsa mer synlig när min relation till det är att jag dras med det varje dag. 
 
 
Du pysslar ju en hel del med cosplay också men vilken är din favoritcosplay? 
Min favorit är Harley Quinn. 
 
Jag var Harley Quinn redan förra året på Comic Con men då kände igen mig men det blir det nog ändring på i år efter att filmen nu har kommit ut och allt. Men let's be honest, filmen var inte så bra. Annars så tycker jag att cosplay är himla roligt. Man får lov att ta ut svängarna och cosplay är hur bra som helst om man till exempel lider av social ångest för det är det bara att dölja sig bakom karaktären och gör man något konstigt så kan man skylla på karaktären, typ "Jamen Harley Quinn är ju galen" haha! Sedan så är det jätteroligt också att kunna gå tillbaka till cosplays och förbättra dem, till i år så har jag till exempel beställt Harleys baseballträ! Men jag vill såklart också lära mig att sy så att jag kan utveckla det och göra ännu mer komplicerade karaktärer. 
 
 
Hur började ditt mode och smink-intresse? 
När jag gick i sexan så började jag med att färga håret rosa. Jag tyckte att det var jättecoolt och samtidigt började jag också att hålla på med smink. Jag har alltid gillat att uttrycka mig på diverse sätt och vis och sminket, kläderna och håret blev ett sätt att göra det på. Sedan så växte bara intresset så äldre jag blev och när jag väl kom in i tonåren och fick bestämma över allting själv. Det var inte längre mamma som plockade fram kläderna med hästmotiv på typ, och då är jag inte ens en hästtjej, berättar Alicia och skrattar. 
 
Du är ju även ett riktigt superfan av "Lush", vilka är dina topp tre favoriter från deras butik? 
Ja! Jag tog faktiskt ett bad precis innan vi pratade haha. Men det är verkligen ett specialintresse hos mig. Jag är en riktig badjävel och detta är mina absoluta favorter: 
 
1. The Comforter Badskum - Den är så otroligt mysig och känns som en varm och tröstande filt, vilket det också står på flaskan. Den doftar dessutom godis och svart vinbär. Jag älskar den!
 
2. Deras fasta schampoon och jag kan inte välja ett där! Dessutom så löddrar deras "bars" så himla härligt mycket. 
 
3. Deras vinterbadbomb So White, Den luktar gröna äpplen och är helt underbar.
 
 
Vad är fördelarna med att ha ett så öppet privatliv? 
Det är väldigt befriande. 
Jag behöver inte censurera saker och jag säger ofta vad jag tycker och tänker. Jag är väldigt "forward" och tycker dels att det är jobbigt att inte få lov att uttrycka mig oavsett om det gäller i skrift, vad jag ritar eller då lägger ut på sociala medier. Det är ett måste för mig, behovet av att få ut saker och om det når ut till andra än bara min familj så är det bara ännu bättre. Jag förstår att vissa kanske hellre bara pratar med sin familj om saker men jag kan lägga ut ett inlägg och få inputt från en person som sitter på andra sidan jordklotet. Det är ett så himla mycket större perspektiv! 
 
Sen också alla mina fantastiska följare. Jag blir nog mer taggad när en fjortonårig tjej kommer fram och vill ta bild och kramas, det är det absolut bästa jag vet. Alla är så himla trevliga och snälla och det gör mig så glad. Jag ska nog försöka ta mig till ett konvent så snart som möjligt så att jag får träffa dem igen. 
 
Vad är nackdelarna då? 
Några nackdelar är att folk tror att de känner en och kan säga och skriva lite vad som helst eller försöka hålla saker mot en. De ser ju mer av mitt liv än vad till exempel gör av sin gamla mosters men jag försöker hålla en bra distans till det med. Jag vet om att många har åsikter men försöker låta bli att fokusera på det. 
 
Slutshamingen är också jobbig. Hur jag "byter pojkvän igen" eller "du byter pojkvän som du byter trosor" och nej, jag tror inte att jag byter trosor en gång i halvåret eller en gång per år eller med några månaders mellanrum. Dessutom så vet dem ingenting om mitt förhållande för de har ingen inblick alls i det. Jag förstår inte varför det är provocerande att jag vill gå vidare med mitt liv eller varför det stör folk att jag kommit över mitt ex än vad de själva har kommit över sitt eget ex. 
 
Det är bara sunt att ta sig ur förhållanden som inte är bra för en även om det är en vecka senare, eller ett år senare. Och jag skulle mycket väl kunna byta pojkvän lika ofta som jag faktiskt byter trosor och det är för att jag älskar mig själv och tänker inte vara elak mot mig själv. Förhållanden är upp till var och en och passar det inte är det bara att byta så fort man insett det. 
 
Vad är bästa tipsen för att bli "instagramkändis"? 
Till att börja med: Gör det bara om du tycker att det är roligt. 
 
Tips 1. Skit i vad folk tycker. Det är inte relevant alls. 
 
Tips 2. Bli inte för besatt av det, du ska göra det för att det är roligt och för att det är något du tycker om att göra. Dessutom så är man oftast bra på det man gillar så det borde inte vara några problem. 
 
Tips 3. Var inte rädd för att dela privata saker eller händelser i ditt liv. Dina följare kommer bara att gilla att få vara en del av ditt liv! 
 
Tips 4. Men inte för privata saker... Håll det på en bra nivå eftersom att allting kan hållas emot dig och kanske få oanade konsekvenser med. 
 
Och till sist, tre snabba frågor! 
 
Instagram ELLER Facebook? Facebook! 
Lush ELLER The Body Shop? Lush! 
Fixa håret ELLER Sminka sig? Sminka sig!
 
 
Hitta Alicia "MrPokemon" på sociala medier! 
 
Instagram - MrPokemon
Facebook - Alicia L Stolpe 
Twitter - AliciaStolpe
 
 
 
*Aspergers Syndrom - Aspergers syndrom är en så kallad neuropsykiatrisk funktionsskillnad. Ofta säger man bara asperger. Det är inte en sjukdom. Asperger syns inte utanpå. De som har asperger är oftast normalintelligenta och många har väldigt god språklig intelligens. Om du själv har asperger, har du kanske tänkt på att du ibland funkar annorlunda än de flesta andra. Du kan behöva anpassa livet efter hur du är, för att slippa bli hindrad i vardagen bara för att du har asperger. (UMO)
 
**NeuropsykiatriskEn neuropsykiatrisk funktionsnedsättning innebär att hjärnan hos en person inom vissa områden har ett annorlunda fungerande jämfört med hur det är för de flesta andra. Det speciella fungerandet är medfött och kommer således att bestå under en persons hela liv. Att en persons hjärna fungerar annorlunda innebär inte nödvändigtvis något negativt, men ofta ställer det till problem i livet i sådan grad att det är meningsfullt att tala om en nedsättning i hjärnans funktioner.
 
***Autism - Autism är en så kallad neuropsykiatrisk diagnos och bedömningen av funktionsnedsättningen görs utifrån två områden:
  1. Begränsningar i socialt samspel och kommunikation
  2. Begränsade upprepade beteenden, intressen och aktiviteter
 

Mest lästa inläggen

EliSophie Andrée

SOCIALA MEDIER-EXPERTEN ALICIA MRPOKEMON STOLPE

Jag ringer upp MrPokemon, egentligen Alicia Stolpe, en sen söndagskväll....

EliSophie Andrée

PATRIARKATET OCH ELIN JOHANSSON

På Instagram finns ett konto varenda feminist och antirasist borde följa...

EliSophie Andrée

EN KÄNSLOEXPLOSION MED HANUTTEN

Hannah "Hanutten" Harvigsson är en av Sveriges bästa mångkonstnärer. Hon...

EliSophie Andrée

VARDAGSRASISMEN HOS VARJE SVENNE

Vardagsrasismen, eller rättare sagt Paula Dahlberg, med över 13 000 "gil...

Opinionsblogg

PATRIARKATET OCH ELIN JOHANSSON

På Instagram finns ett konto varenda feminist och antirasist borde följa, kontot "Patriarkatetochjag" som drivs av Elin Johansson. Jag, EliSophie Andrée, fick chansen att fråga ut Elin "Patriarkatetochjag" Johansson om allting kring feminism, debatter, näthat och tecknade tuttuppror. 
 
Vem är Elin Johansson?
Jag tycker att den här frågan är oerhört svår att besvara. Alla individer är komplexa och våra identiteter inrymmer så många olika aspekter av oss.
Men jag, Elin Johansson, är feminist, socialist och antirasist (för att använda etiketter). Jag är också en ensamstående mamma till två döttrar, gymnasielärare i samhällskunskap och religion, född på landsbygden men Göteborgare sedan tio år och 32 år gammal. Jag är också nyfiken, envis, stark och skör på en och samma gång. 
 
 
När insåg du att du var feminist?
Det här har jag funderat på tidigare men jag kan inte peka ut ett specifikt tillfälle när jag insåg att jag var feminist. Jag är uppvuxen i en familj där feminismen förvisso inte var uttalad men given och självklar. I vuxen ålder har jag insett hur många feministiska samtal framförallt min mamma förde med mig utan att jag ens insåg att det var det vi pratade  om. Så för mig har det varit en naturlig del av mig så länge jag kan minnas.
 
Sedan har min feministiska övertygelse självklart utvecklats och fördjupats med åren. Jag bodde i Italien några år och där växte sig min feminism starkare eftersom jag upplevde stora kontraster gällande kvinnors och mäns roller och värde mot vad jag var van vid hemma i en svensk småstad. När jag sedan började studera till lärare som nybliven småbarnsmamma utvecklades min övertygelse ännu mer eftersom jag lärde känna många människor med samma världssyn som jag själv vilket gjorde att vi genom samtal och reflektion utmanade och utvecklade varandra.
 
Men feminismen har alltid funnits där, så länge jag kan minnas, som en naturlig del av mig. 
 
Vad betyder feminismen för dig?
Feminismen betyder mycket och många olika saker för mig. Det är genom feminismen jag ser världen, feminismen bistår med förklaringar till varför världen ser ut som den gör. Men feminismen är också ett hopp om en bättre värld, en övertygelse om att vi kan förändra, samtidigt som den är en ideologisk kamp mot de orättvisor som genomsyrar samhället. Feminismen är ständigt närvarande, den är ingenting jag kan eller vill koppla bort i några sammanhang. Den är alltid där som en given del av mig.
 
Vilken fråga brinner du allra mest för?
Här skulle jag egentligen vilja lista hur många frågor som helst...
 
Jag brinner oerhört starkt för frågan om mäns våld mot kvinnor.
 
 
Fysisk som verbal, på internet och i verkligheten, inom relationer och utanför. Det är för mig ofattbart att vi idag ständigt kan läsa om rättsfall gällande sexuellt våld där män går fria eftersom det inte går att bevisa uppsåt. Vi fördummar män genom att hävda att män inte är tillräckligt reflekterande varelser för att kunna avgöra om det är rimligt att påtvinga sig sexuellt umgänge med en kvinna som sover, en kvinna som är kraftigt berusad, en kvinna som vid upprepade tillfällen säger nej, en kvinna som stelnar av rädsla eller en kvinna i beroendeställning till mannen i fråga.
 
Vi behöver ha en samtyckeslagstiftning och oaktsamhet behöver tas i beaktning.
 
 
När vi hävdar att män inte förstår att de våldtar bidrar vi till ett upprätthållande av bilden av män som drivna av djuriska instinkter de inte kan kontrollera. Det är intressant att denna typ av diskussioner ofta bemöts av oförståelse och hat när det är feminismen som menar att män är kapabla att kontrollera sin sexuella drift. När det är feminister som hävdar att män faktiskt kan och därför bör hållas ansvariga för sina handlingar. Det är patriarkatet som säger att män drivs av instinkter de inte kan kontrollera och därför inte kan hållas ansvariga för och det är patriarkala strukturer som genomsyrar den här delen av rättsväsendet idag.
Det är mig fullkomligt orimligt att män verkar bli mer upprörda över feminister som kräver samtyckeslagstiftning än över ett system som fördummar män genom att se på män som varelser oförmögna att förstå när en kvinna inte vill ha sex. 
 
Sedan vill jag också nämna maskulinitetsnormer.
 
När jag var barn och tonåring handlade många diskussioner om att vi som tjejer var tvungna att anpassa oss för att  killar betedde sig illa. Det var vi som inte skulle bli för fulla, klä oss passande och se upp för okända män. Dessa tankar finns kvar än idag givetvis men vi har börjat prata mer om maskulinitetsnormer och dessas roll i patriarkatets varande och uttryck. Jag tror att det framförallt är med unga pojkar och killar vi måste arbeta. Vi måste lära killar att det är ok att visa andra känslor än aggressivitet, att det är ok att prata om känslor och att gråta och kramas. Vi kan inte förändra ordningen genom att koncentrera oss på dess uttryck utan att gå till källan och jag tror personligen att mycket (om inte allt) bottnar i de normer som råder kring dikotomierna manlighet och kvinnlighet.
 
För övrigt behöver vi arbeta för att slå bort myten om att kön är någonting biologiskt och arbeta för att förmedla kunskapen om att kön är socialt skapat samt ett spektrum av överlappande identiteter.
 
Men åter till maskulinitetsnormer. Idag är självmord den vanligaste dödsorsaken bland unga män och jag anser att vi hade kunnat råda bot på detta om unga män hade fått lära sig att prata om känslor och därigenom söka hjälp innan självmord blir enda utvägen ur psykisk ohälsa. Utan maskulinitetsnormer som lär män att de har rätt till mer makt än kvinnor och som lär män att aggressivitet är att förknippa med att vara "en riktig man" tror jag att vi skulle se en klar minskning av våld. Både våld mot män och våld mot kvinnor. Både våld mot individer som våld mot andra stater eller grupper. Vi behöver eliminera tanken om att feminismen bara är till för kvinnor. Alla gynnas av ett jämställt samhälle. 
 
Sedan brinner jag också för klassfrågan.
 
Vi lever i ett oerhört segregerat samhälle där din livslängd påverkas av var du geografiskt bor. Där ditt boende påverkar vilken framtid du kommer att få. Där välbärgade människor motsätter sig att ta emot ensamkommande flyktingbarn och där flyktingboenden sätts i brand. Feminismen och klasskampen hör ihop för oavsett vilken klasstillhörighet du har är icke-män alltid underordnade män och så länge klassamhället består kan inte samhället vara rättvist eller jämställt.  
 
 
Skapas det ofta debatter under dina inlägg?
Det händer, dock inte jätteofta, någon gång i veckan kanske. Det beror lite på vad jag skriver om.
Hittills tror jag att en post om manspreading samt en post om sexism inom datorspel leder vad gäller debatt under mina poster.
 
Får du mycket näthat?
Frågan är hur mycket näthat som är mycket näthat?
Det är mycket om det händer en gång eftersom det inte borde existera överhuvudtaget. Men det har normaliserats med tiden, det anses av många som någonting givet att feminister på nätet får ta emot näthat. Jag får en del näthat. Oftast handlar det om män som tycker att jag som feminist borde engagera mig i andra frågor. Att vi är jämställda i Sverige och att jag därför borde fokusera på kvinnor i andra länder. Eller män som tycker att jag borde göra vettigare saker med min tid. Allt näthat jag får baseras på olika klassiska härskartekniker som förlöjligande eller förminskande. Men jag får avsevärt mycket mer kärlek och mina följare brukar vara snabba att backa mig och varandra när någon hatar under mina posts.
 
Näthatet är i sig så ironiskt också. Män näthatar och säger att feminismen inte behövs när deras egna näthat är ett klockrent exempel på varför feminismen behövs. Att män försöker tysta kvinnor är ju knappast en nyhet utan bara ytterligare ett symtom på patriarkala strukturer eftersom deras skyddade maktposition hotas.
 
Näthat mot feminister stärker bara insikten om att kampen är nödvändig.
 
Du är verkligen definitionen av någon som tar kampen varje dag, men hur gör du för att orka med? 
Kontot startade som en kanal för mig där jag kunde få utlopp för mina tankar.
Jag startade kontot för att orka med, jag behövde en plats att processa mina reflektioner och åsikter. Kampen i sig gör i mångt och mycket att jag orkar. Jag är fullständigt övertygad om att kampen är livsnödvändig och därför orkar jag. Vi måste orka. Jag är envis och övertygad om att det går att förändra sakernas tillstånd. Sedan bidrar också mina följare till ork såklart.
 
Det händer att följare skriver att jag lärt dem någonting nytt, eller att jag fått dem att tänka på något de tidigare inte tänkt på eller bara någonting så enkelt men så fint som ett tack. Då känner jag ännu mer att det jag gör är meningsfullt och viktigt.
 
Du bidrar rätt ofta med bilder till #tecknadetuttupproret - vad betyder det för dig? 
#tecknadetuttupproret startade ur frustration och jag hade aldrig vågat tro att så många skulle ansluta.
 
Jag blev helt enkelt förbannad när en bild jag hade lagt upp raderades ifrån en följares konto efter att hen hade repostat den. Sedan började instagram plocka bort andra bilder jag och andra anslutna till upproret lade upp, även mina egna teckningar. Jag ser upproret som ett motstånd mot patriarkatets ordning, en ordning som instagram upprätthåller genom att bestämma på vilka sätt kvinnors kroppar får existera på internet. Innan upproret målade jag väldigt sällan så genom upproret har jag fått kontakt med den kreativa sidan inom mig och jag finner ro av att teckna.
 
Det är klart att upproret är viktigt för mig, det är (liksom mitt konto i sig) en kanal för att göra motstånd, sträva efter förändring och upplysa om sakernas tillstånd- alltså patriarkatets genomsyrande samhället i helhet. 
 
 
Diskussionen om separata badtider och badhus för män och kvinnor, hur ser du på det? 
I en jämställd värld, fri från normer som begränsar och dikterar vår existens, hade inte separata badtider varit en bra idé. Men, det är inte så verkligheten ser ut. Så länge kvinnor inte kan känna sig trygga på allmänna platser som rimligtvis borde vara tillgängliga för alla anser jag att det är helt rimligt att skapa separatistiska sfärer inom vilka olika grupper kan vara utan att bli förtryckta. Detta oavsett om det gäller badtider för kvinnor eller separatistiska forum för rasifierade eller transpersoner. Om en marginaliserad grupp själva anser att behovet finns så måste priviligerade grupper lyssna och försöka förstå varifrån det behovet kommer, vara goda allierade och backa upp tills den dag det behovet inte längre finns. 
 

I en drömframtid, hur skulle du vilja att samhället såg ut för dig men främst för dina barn? 
Mina barn har levt hela sina ganska korta liv i en patriarkal värld som naturligtvis redan har satt vissa spår. Men vi pratar mycket om de här frågorna och mina barn är kloka reflekterande varelser som vet om sitt egenvärde. Men det är klart att det är jätteläskigt. I en drömframtid skulle mina barn få växa upp med alla möjligheter, inte bara de som traditionellt sett finns tillgängliga för flickor. En värld där de är fria att skapa sina liv och identiteter utan inverkan och påverkan av patriarkala strukturer. En värld där de inte behöver vara rädda för män eller skrika dubbelt så högt för att höras, kämpa dubbelt så hårt för att lyckas och en värld där deras människovärde inte baseras på deras förmåga att attrahera män. 

Vad gäller en drömframtid för mig så skulle det vara ungefär samma sak som för mina barn. Jag vill också se en framtid där ingen begränsas av deras könstillhörighet, där klasskillnader inte längre existerar och där alla sorters förtryck är eliminerade. Ett samhälle baserat på solidaritet och empati.
 
Min drömframtid är också en plats där egoismen, girigheten och kapitalismen inte dikterar människors livsmöjligheter. Vägen dit är lång, svår och snårig. Men jag tror att vi kan nå dit om vi kämpar tillsammans genom utbildning, civilkurage, mod och motstånd.    
 
 
Vem är din absoluta förebild inom feminismen? 
Den här frågan är svår. Det första namnet som jag kommer att tänka på är Gerd Brantenberg.
Hennes bok Egalias döttrar var en ögonöppnare för mig.
Min mamma räckte fram den till mig med en uppmaning om att läsa när jag var kanske fjorton år och den fick mig att se världen på ett nytt sätt. Det var genom den boken jag började få syn på patriarkatets totala genomsyrande av samhället. Men jag har många förebilder och jag vill egentligen inte värdera en högre än någon annan.
 
 
 
 
Rossana Dinamarca är en annan kvinna jag beundrar, hon har bland annat genom hennes agerande i riksdagen visat för mig och andra hur vi alla kan göra motstånd där vi står. Alla kan inte nå alla, men vi kan alla kämpa för att påverka de vi kan nå ut till. Den känslan har hon förstärkt hos mig och det är jag tacksam för. Den bär jag med mig hela tiden, dels i mitt yrke som lärare, som medmänniska, som mamma samt på mitt konto.
 
 
Lista dina tre favorit feminist-filmer! 
 
1. The Mask You Live In
 
 
 
2. Frances Ha
 
 
 
3. Stekta Gröna Tomater
 
 
 
 
Elin Johansson skriver även poesi. Här kommer några dikter av Elin Johansson: 
 
Dikt av Elin Johansson: 
 
Min kropp är politik. Den är lagar, regler, förordningar och straff. 
Min kropp är politik och du har inte tillträde till dess kammare, inte ens till åhörarläktaren.
Du sitter inte i några utskott. Du bearbetar inga lagförslag. För min kropp är politik men du bor inte här.
Du har inte medborgarskap i landet som huserar min hud, mina erfarenheter, mina lustar och ärr.
Min kropp är politik och jag en allrådande diktator utan ditt bästa i åtanke.
Min kropp är politik och ingenting gör dig mer förbannad än det faktum att du inte har rösträtt.
Din kropp är det vapen som använts för att omyndigförklara kroppar som min tills de kropparnas hudar blivit pansar och dina piskor halm.
Min kropp är politik.
Min kropp är politik och den lyder inte längre under urgamla unkna lagar från den tiden då min kropp löd under dig.
Min kropp är politik och du är utdömd.
 
Dikt av Elin Johansson: 
 
Vi sa att vi skulle
bära varandra
Vi sa att vi skulle
stå emot
Vi skulle enas mot
resten
förändra världen
oss själva 
och våra barn
Vi höll fanan högt
viftade i varje vindpust
skanderade orden
alla behövde 
höra 
känna
ta in
Vi stred varje strid
mot makten
männen 
media
och våra vänner
Vi tog steg tillbaka
när vi blev påminda 
om vår brist på
makt
inflytande
Vi grät
av sorg och vrede
över att vi påverkades
av de hårda orden
kampen innebar
Men vi fanns alltid
för varandra
Torkade kinder
väckte kraften
vi haft
med de
försökt dämpa
och till viss mån lyckats
Men vi ska
bära varandra
Vi ska
stå emot
Enade ska vi 
förändra världen
Men först oss själva
och våra barn
 
Dikt av Elin Johansson: 
 
Kan inte svära på vem som gav mig den här bördan att bära.
Bördan att förväntas bära på andras bördor.
Hur den placerats på mitt samvete. Mitt och mina systrars. Hur det kommer sig att vi omsorgsfullt omfamnar den och omvårdar den som om vore den en del av vår essens.
Det sägs (skriks, viskas) att vi är svaga, sköra, men det är den största osanningen.
Vi förväntas vara svaga, sköra. På så sätt blir våra egna bördor osynliga, overkliga, oviktiga.
Men utan vår styrka skulle inga bördor bäras.
 
 
Hitta Elin "Patriarkatetochjag" på sociala medier! 
 
Instagram - Patriarkatetochjag 

Mest omtyckta inläggen

EliSophie Andrée

JAG OCH GAVRILO PRINCIP

VIDEON Jag mår lite dåligt Är lite ångestfylld Inför det här med framtid...

EliSophie Andrée

ATT ÄGA SIN SEXUALITET MED SLUTPOWER

Ellen Tengström, 20 år gammal och innehavare bakom kontot "Slutpower" på...

EliSophie Andrée

ATT VARA HOMOSEXUELL TONÅRING I DAGENS SVERIGE

Pontus Skattberg, 17 år gammal, är öppet homosexuell och går på en gymna...

EliSophie Andrée

LEGALISERA MEDICINSK CANNABIS

Någon med dreads och ung vänster-pin ropar "Legga maja" och där hade vi ...

Opinionsblogg

EN KÄNSLOEXPLOSION MED HANUTTEN

Hannah "Hanutten" Harvigsson är en av Sveriges bästa mångkonstnärer. Hon är "vanlig" konstnär, skribent, musiker, arrangör och allting annat som går att vara inom kultur. Jag, EliSophie Andrée fick chansen att prata med Hanutten om musik, känslor och att sticka ut från mängden. 
 
Mitt första minne av Hanutten var en sen kväll i Malmö i april 2015. Hanutten sjöng en låt om kärlek och jag insåg att jag var förälskad i min nuvarande pojkvän och slängde iväg ett sms till honom i hopp om ett positivt gensvar. Men Hanutten trollband sedan hela scenen och med färgkaskader och tunga men ändå lätta texter så sjöngs det om allting möjligt att känna igen sig i. 
 
Fotograf Frkn Falkman. 
 
Okej, dags för första frågan! Vem är egentligen Hannah Hanutten Harvigsson? 
Jag är nog en person med rätt så stort känsloregister. Jag jobbar väldigt mycket med att hitta olika och nya uttryck för att kunna skapa och förlänga känslor helt enkelt. Jag följer hjärtat och magens intentioner. 
 
Hur startade ditt projekt "Hanutten"? 
Det är några år sedan nu som jag startade. Från allra första början var Hanutten en helt annan sak som nu har utvecklats till något helt annat, oftast är det ju sådär, det är en liten tanke från början och sen så är det plötsligt något helt annat och har utvecklats på en massa andra håll och kanter. Men för fem år sedan så började det på riktigt. Och alltså, Hanutten har ju aldrig varit ett band, det har alltid varit jag som artist. Det är så mycket mer än bara musik. 
 
Så Hanutten är lite som ditt alter ego, som Bruce Wayne har Batman har Hannah Harvigsson Hanutten? 
Haha, nja. Jag är ju Hanutten privat med. Skillnaden är väl bara att jag är lite mer förstärkt som Hanutten när jag står på scen men annars så är det jag där med. Och i Hanutten, precis som med jag själv så finns texten, musiken och konsten alltid där. 
 
Fotograf Frkn Falkman
 
Men vad fick dig att börja med musiken då? 
Musiken har väl funnits ganska länge i mitt liv. Allting började med min storebror som höll på med Hip-Hop när jag var liten. Jag tyckte att det var så häftigt och ville såklart då också hålla på med Hip-Hop och gärna skriva egna rap-låtar. Jag skrev faktiskt en egen rap-låt till och med! Men förstod då direkt att det verkligen inte var min grej det där med rappen. Däremot så fastnade jag för skrivandet och utvecklade det till vad det är idag. 
Men min storebror blev som en inspirationskälla, en väldigt viktig sådan också i det hårda klimatet som är när man är fjorton, femton år och inte vet vad man ska göra. 
 
Fotograf Frkn Falkman
 
Du gav ut din första skiva i somras "Säg vad som känns", hur gick processen till?
Till att börja med, alla som påstår att det är roligt att spela in en skiva har helt fel! 
Det är så otroligt mycket jobb och så himla krävande, speciellt för mig som lider av psykiska symtom. 
Processen i sig är väldigt, väldigt tung och dessutom så har jag skrivit på albumet "Säg vad som känns" i tre hela långa år. Allting behövde bindas ihop under dessa tre åren och jag misstänker att det kanske inte brukar ta exakt så lång tid annars att skapa sitt första album men för mig så var allt detta väldigt viktigt då det är ett så pass speciellt album för mig. Både musikmässigt och vad "Säg vad som känns" faktiskt handlar om. 
 
Albumomslaget till "Säg vad som känns" av Elin Andersen. 
 
Vad handlar ditt album "Säg vad som känns" om? 
"Säg vad som känns" är en hyllning till känslor och olikheter. 
Det är en fokus som läggs på psykisk ohälsa och mycket utifrån egna upplevelser. Det ska inte vara några riktlinjer med vad som är rätt eller fel eller bra eller dåligt utan ska bara vara ett öppet samtal om känslor. 
Det är även en öppning till diskussionen om problematiseringen gällande hur vi inte pratar eller behandlar våra känslor. Jag vill att vi ska både prata och göra känslor så att säga. 
 
Jag tycker dock verkligen att det är helt fantastiskt hur ändå långt vi har kommit gällande att prata om våra känslor och hur vi mår men vi kan inte stanna där, vi måste praktisera och göra våra känslor med. Vi kan inte bara stanna vid att prata om hur vi känner, vi måste behandla dem med. 
 
Vad vill du uppnå med din musik? 
Ja, haha. Jag vill ju kunna fortsätta hålla på med det! 
Men gällande vad jag vill uppnå... Men det jag vill uppnå är gällande mediautrymmena i musikbranschen. Det är så otroligt likgiltigt och upprepande vad alla sjunger och pratar om. Vi matas dag ut och dag in med samma koncept och jag vill bryta den traditionen. Jag vill vara en ny trend där vi är på riktigt och låta det vara normen, inte en fasad eller ett, typ alter ego, även om det ibland kan vara tvunget på scen. Jag vill vara något som går att identifiera sig med, någonting som inte bara är en del av det stora bruset på den likgiltiga skalan utan jag vill vara en del av något och uppmuntra och förändra. 
 
 
Vad är din egen relation till psykisk ohälsa? 
Till att börja med så hade det ju varit skitkonstigt om jag hade gjort en skiva om känslor och psykisk ohälsa och inte hade upplevt det själv haha. Jag lever fortfarande dagligen med stora problem gällande impulser om att jag kanske ska hoppa från taket, köra rakt ut från motorvägen eller någonting annat. Psykisk ohälsa kan yttra sig på så många olika sätt och många försöker hantera det genom utredning eller något annat. Jag försöker att vara numera precis som vanligt men samtidigt vaksam över mina till exempel impulser för det går så himla fort och det är så himla viktigt att uppehålla dessa tankarna så att de inte slår och tar över. 
 
Så jag är väl rätt sjuk i huvudet på många sätt haha. 
 
Skulle du säga att musiken blev din räddning? 
Jag är väldigt kluven till ordet räddning. Jag tror att räddningen mer är isåfall att vara kreativ. Att vara kreativ är väldigt viktigt och den förmågan upptäckte jag väldigt tidigt. I högstadiet upptäckte jag att jag var bra med ord och kunde knixa ihop orden och skapa nya. 
 
Så nja, musiken är en tillfällig räddning bara. Eller som min vän och kollega Caroline Kapinska sa så klokt "Musiken är både en räddning och en flykt" och det kan jag absolut hålla med om. Det är helt fantastiskt att spela och vara en del av kreativa rummet men det kan också bli ett sätt att skjuta undan sina egna känslor och inte låtsas om dem. Dock så jobbar jag ju just med att bejaka mina känslor och ta hand om dem haha. 
 
Dessutom, om man skulle behöva ta hand om varje liten känsla så skulle det ta så väldigt mycket tid och energi. Det gäller att välja sina inre strider och just vilka du ska jobba med just idag. 
 
Vad är viktigast för dig - musiken eller texterna?
Men nej! Det vill jag inte välja mellan haha. Men texterna, om jag måste välja. Texterna är ju i centrum hela tiden. Mina tavlor förstärks av texterna, min musik förstärks av texterna, allting förstärks av texterna. 
Men självklart så vill jag göra allt och absolut inte välja haha.  
 
 
Hur tänker och känner du gällande all destruktiv musik som finns? Jag menar, Eminem till exempel som nästan uppviglar till självmord i vissa låtar? 
Musik kan självklart påverka en destruktivt. Men det jag hoppas, och förhoppningsvis gör, är att bidra med endast positiva effekter med min musik. Men självklart så är det aldrig någon garanti till hur någon annan reagerar på ens musik och texter, men det är ju också det fina med det hela. Och självklart, gör man musik om att livet bara är skit så kommer det att kännas skit för lyssnaren oavsett. 
 
Men jag vill tro att mixen jag skapat med hur mina texter möter den där hoppfulla längtande känslan efter att bara få vara och faktiskt leva är två starka motpoler för att det ska kännas svårt men samtidigt inte vara för lätt precis som att livet är skit men samtidigt underbart och det är varför jag tror att Hanutten är unik, detta färgglada paket och känslorna i låtarna som bidrar till det positiva och det negativa på ett perfekt sätt, ett sätt som går att både hantera och arbeta med. 
 
Hur vill du att psykisk ohälsa ska tacklas i skolan? 
Till att börja med så måste vi som sagt både prata och göra känslor. 
När jag gick i mellanstadiet så hade vi en tjejgrupp där vi träffades en gång i veckan och fick prata om redan bestämda ämnen utan att ha någon chans att påverka och prata om sådant vi faktiskt behövde prata om. 
 
Men sedan jag släppte "Säg vad som känns" i juli så har jag under tiden knåpat ihop och skapat en föreställning som heter "Känslobanken". "Känslobanken är en workshop, en teaterkonsert och en öppning för diskussion för elever. Anledningen till att jag skapade den är för att det är en bristvara på att prata och göra känslor i skolan idag och framförallt i högstadiet där behovet är som störst. Man utvecklas så otroligt snabbt i högstadiet och det går så himla fort allting och just därför tror jag att "Känslobanken" behövs för en chans för alla att kunna bearbeta detta. Jag vill också ha ett pass i veckan för alla elever där de praktiserar känslor och både gör, pratar och bearbetar. 
 
Fotograf Frkn Falkman 
 
Har du några förebilder?
Till att börja med, det känns som att jag har för få förebilder och den bollen ska jag fortsätta på och utveckla i framtiden. Men, just nu så är det: 
 
1. Robert Broberg 
Broberg var helt fri i sina tankar och det var så flummigt med just känslor för honom och just med hur bra eller dåligt inte ska få lov att ens existera. Att bara skita i rätt och fel och bra och dåligt utan att bara bry sig om studen och inte bry sig om vad vi "bestämt" att vi ska känna i vissa situationer. 
 
2. Jan-Erik Sääf 
Jan-Erik är en fantastisk kompositör och nu ska vi även börja jobba ihop! 
 
3. Laleh 
En artist som leker med ord och musik. En stor inspiration till att våga mer i mitt eget uttryck.
 
4. Gloria Muriel 
En amerikansk konstnär som målar något så otroligt vackert. Jag upptäckte hennes konst när jag gick i gymnasiet och det var revolutionernade för mig.
 
Vad har du för planer gällande framtiden? 
Jag har en sak faktiskt just nu som jag väntar svar på men den är tyvärr hemlig tillsvidare... Men annars så är det release för "Säg vad som känns" nästa år på ett stort konserthus och då såklart, "Känslobanken. 
 
Fotograf Frkn Falkman.  
 
Textutdrag från Hanuttens låtar och texter: 

"Släpp taget om det du inte älskar, håll fast vid det som får dig att längta."

"Säg vad som känns och varför det känns"

"Jag undrar vad jag ska ta mig till, när jag inte längre vill stanna kvar här. Hur suddar jag tanken när den borrar in sig i kroppens system? Jag vill kunna fungera, inte kapitulera men jag är osäker på hur man gör."

"Kroppen stänger av när smärtan blir för svår, men känslorna finns kvar ändå."

"Det är som plus och minuspolen på ett batteri som får lampan att lysa inuti. Låt mig säga något bra, något som får dig att stanna kvar."

"Jag trodde länge på allt du sa, allt du var, det formade mig. Att knyta riktigt starka band, tand för tand men du lurade mig."

"Vi måste bryta trenden och allt som kväver friheten."

 

Hitta Hannah Hanutten Harvigsson på sociala medier! 

Instagram - Hanutten

Facebook - Hanutten

Spotify - Hanutten 

Fotograf Marielle Sterner.
 

Mest kommenterade inläggen

EliSophie Andrée

NÄR MOBBARNA FÄRGAR HÅRET LJUSBLÅTT

Jag började färga håret i sjätte klass. Jag hade fått en liten burk med ...

EliSophie Andrée

VI MÅSTE PRATA OM HARLEY QUINN

Halloween nalkas och efter årets biosommar med "Suicide Squad" som vann ...

EliSophie Andrée

OM INTE DU ÄLSKAR DITT BARNS KROPP - HUR SKA DE KUNNA GÖRA DET DÅ?

"Oj, vad smal du har blivit!" "Men, ska du verkligen ta en omgång till?"...